söndag 25 september 2016

sverige

Igår var ledargruppen i vår församling samlade för att jobba med visions- och målsättningsfrågor. En sak vi pratade om var begreppet omsorg. Vi har tidigare sagt att vi vill vara en församling där omsorg om medmänniskor är viktig.
Vi fick i uppgift att tänka på vår församlings omsorg och jämföra med ett land. Det var inte helt enkelt och det kom upp olika länder bl a Sverige. Tryggt land, fritt land osv

I dag lyssnade jag på en hörbok där handlingen utspelar sig förra hösten då flyktingvågen nådde vårt land. Då uppvisade vanliga människor en otrolig värme och ställde sig upp för dessa människor men sen hände något. Regering och riksdag fattade beslut om stängda gränser och stopp för människor att komma hit. Rasismen ökade. Sverige blev ett iskallt land upplevde jag.

Kanske hade jag denna bild för ögonen när nån sa Sverige och jag kunde inte riktigt se det goda.

Men Sverige är ett gott land! Vi lever gott. Vi har det bra. Visst finns fattigdom även här men det finns också ett stark välfärdstanke sen långt tillbaka. Vi har ett klimat som gör att vi slipper stora naturkatastrofer, vi har allemansrätten som gör att vi får ströva fritt i skog och mark och ta för oss av vad naturen ger.

Sverige är nog en bra bild på hur vår församlings omsorgsförmåga skulle kunna bli. Vi är inte där men på väg. Vi kan nog vara en värmekälla när kylan från främlingsfientlighet tränger på. Vi kan nog bli ett ljus för den som lever i psykisk ohälsa eller är drabbad av andra svårigheter. Vi kan nog vara en gemenskap för den som är ensam eller för den som söker något mer i livet. Vi kan nog det om vi låter Jesus vara Herre och leda oss rätt!

Dagens skogspromenad blev en påminnelse om att trots att hösten är här så väntar våren om ett antal månader precis som det alltid varit. Vi är inte på väg in i evigt mörker och kyla! Vi går mot ljuset trots att mörkret väntar nu. Och dessutom får vi njuta av VARJE tid!




torsdag 22 september 2016

familjehem?

Var ute och körde med den äldre 8-åringen häromdagen. Han är en killen som har många kloka tankar.
Nu frågade han mig: mamma, varför är vi familjehem?
Det är en fråga som nog alla barn kommit med nångång men på olika sätt. Nu har vi ju ett nytt barn i familjen igen sen ca 3 månader tillbaka så det är väl kanske ännu mer aktuellt. Dessutom är det första gången för F att få ett nytt barn i huset - förra gången var det ju han!

Jag drog det hela som jag brukar: vi fick ju inga biologiska barn och sen Emmy och Anton kommit kände vi att vi hade utrymme för fler och så vidare. Och sen sa jag att alla barn som bor hos oss är ju med i familjehemsarbetet för det är dom verkligen! Jag tror han blev nöjd med samtalet!

Men det jag sen kände så starkt var just detta: varför är VI familjehem? Han ser sig själv som en del av vår familj trots att han har sin egen, biologiska familj OCH han ser sig som en del av familjehemmet Holmlunds! Det är stort! Otroligt stort!




måndag 22 februari 2016

kärlek!!

Vår älskade grannflicka Frida fyllde 2 år i lördags. Vi har fått förmånen att känna henne sen dag 3 då dom kom hem från BB och tittade förbi. Det gör ju verkligen att hon har en speciell plats i hjärtat och jag älskar henne (och hennes syster så klart) så otroligt mycket!

Kom att prata om detta i helgen och min vän sa något om att hon tyckte det var fascinerande att jag kunde uttrycka mig så om ett grannbarn.
Jag började tänka att det kanske handlar om att vi inte har biologiska barn, och har man inte biologiska barn får man inte heller biologiska barnbarn... för jag anar att mina känslor för Frida och Ronja är lika starka som för ett barnbarn! Givetvis beror det ju på deras föräldrar som så självklart låtit oss bli en del av tjejernas liv men det beror ju också på hur mycket jag är beredd att älska någon annans barn.

De barn vi fått förmånen att ha i vårt hus är givetvis älskade. Högt älskade. Och jag tror att det är som med biologiska barn, vi älskar dom på lite olika sätt!

I bibeln står kärleken som ett bud. Och jag tror vi kan bestämma oss för att älska. Det handlar inte alltid om starka känslor utan mer som ett viljebeslut. 




fredag 12 februari 2016

på gång igen

Bland det vackraste och finaste jag vet är att se på barnen när de sover!
Var just upp och tittade till våra fina småkillar. Båda sov gott i sina rum med gosedjuren i famnen, trötta efter en dag med skidåkning i skolan och utelek hemma. Kvällen avslutades med en hockeymatch i köket med tillhörande slagsmål utan handskar. Dom har ju sett hur man gör i SHL-matcher!

Våra barn - lånebarn. De är dessa som gör livet så stort och fantastiskt. Att få se hur dom utvecklas på alla områden är helt enormt. Att få ett allahjärtans-kort av en liten kille som säger att han älskar mig är bättre än att vinna på alla världens lotterier. Vi lever ett högkvalitativt liv helt enkelt!!!

I dag har vi haft besök av en organisation som jobbar med familjehemsplaceringar, lite tuffare sådana. Vi är alltså på gång igen. Kalla oss tokar eller galna eller vad ni vill. Vi vet att vi inte är klara med detta än och då kör vi på.

Att börja fundera i banorna att bli fler i huset är en process men för oss kom det plötsligt denna gång. Plötsligt en dag insåg vi båda att det är dags igen. Svårt att förklara men hjärtat har utrymme och vi har både erfarenhet, utrymme och förmåga att hjälpa nån mer som behöver bo i familjehem.

Så nu har vi slängt ut några krokar. Vi får se när det nappar helt enkelt! Det är som vanligt jättespännande och skrämmande och roligt på samma gång. Men vi vet att vi går rätt.


torsdag 31 december 2015

tjugohundrafemton

Ännu ett år tillända och det är dags för sammanfattning:

Ett år då det inte hänt så mycket förutom att vi börjat bygga ut huset!
Alltså ett mycket bra år!

Men några punkter:
Två trippar till huvudstaden, först ensam och sen med Maria.
Pojkarna har börjat skolan! Både den störste och de små!
Jag har varit till New York med Emmy och Moa.
Stickläger i Kalix var en höjdare även detta år.
Moa har flyttat till Arjeplog.
Vi har firat en skön och avkopplande jul!

Gott slut och Gott Nytt År alla läsare!






tisdag 29 december 2015

mallig!

Pratade med min vän Marie häromdagen och kom in på ordet "mallig"! Ett gammalt ord som inte används så mycket nu. I detta fall var det jag som var lite mallig.

Mallig betyder enl Wikipedia: 
1. Att i alltför stor utsträckning tala om hur bra man är själv
2. En som anser dig vara bättre än alla andra

Nu var det kanske inte så illa och jag tänker att ordet "lite" är viktigt när det gäller att vara mallig. Lite mallig kan man få vara utan att anse sig vara bättre än alla andra.

Nu kanske ni undrar varför jag var lite mallig. Jo Marie hade en sån snygg kofta på sig som jag har stickat :-).
År varsågoda, här kommer en kavalkad över saker jag stickat under året och som jag är mallig över :-) Högst osorterat och ofärdigt på bilderna. Dessutom är det många par sockor som inte blivit fotograferade. Och allt är jag mallig över. Eller jag ser på det jag gjort och jag är nöjd. Så gjorde ju Gud också faktiskt :-).












söndag 13 december 2015

förlåt

Mötte en person häromdagen som för många år sen gjorde mig ordentligt illa. Så illa att det senare präglat hela mitt liv.
Under många år trodde jag att det var över och att jag förlåtit men i och med utbrändhet så kom allt igen och jag insåg att jag var inte alls klar med detta.
Men för ca 10 år sen var jag ute i skogen och gick. Jag tänkte på denna person och som en blixt från klar himmel kom det: JAG FÖRLÅTER HENNE!
Jag kan inte förklara det, det kändes som om en stor börda bara lyftes av mig och sen har jag aldrig haft problem att möta henne. Idag har vi en vanlig bekant-relation!

För ett par år sen lärde jag mig en sak av min dotter. Hon hade blivit kränkt på ett väldigt hemskt sätt och mådde dåligt i månader. Men en dag ringer hon mig och säger: "mamma, jag har förlåtit personen för den ska inte få ha den makten över mig!"

Och där har vi en stor sanning! När vi inte förlåter någon så har den fortfarande en negativ påverkan i våra liv. Och den andra sanningen är att om jag inte förlåter så kan aldrig den personen bli fri heller.

I bibeln står en hel del om förlåtelse och det mesta handlar om att vi ska förlåta, inte om att vi ska be om förlåtelse. Det är också viktigt men jag tror att det är ännu viktigare att förlåta.
Om jag behöver förlåta någon så är det ju den som gjort mig illa, då är det den som skulle ha behövt säga "förlåt". Därför är att förlåta så mycket större!

Petrus frågar Jesus: "Hur många gånger ska min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så många gånger som sju gånger?"
I våra öron låter det som att ge otroligt många chanser eller hur?!
Men Jesu svar är inte vad vi skulle vänta oss: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger"

Det sätter saken på sin spets...  Och i förlängningen handlar det ju om hur Gud ser på oss och våra snedsteg... Han förlåter ännu mer än sju gånger sjuttiosju gånger!

Tillbaka till min berättelse i början. När jag möter henne ser jag att hon fortfarande bär på denna börda och jag tror att det handlar om att hon inte förlåter sig själv. Och jag önskar henne den befrielsen för det skulle nog förändra hennes liv totalt! 
Och jag önskar att hon kunde se att JAG förlåtit henne.