måndag 22 februari 2016

kärlek!!

Vår älskade grannflicka Frida fyllde 2 år i lördags. Vi har fått förmånen att känna henne sen dag 3 då dom kom hem från BB och tittade förbi. Det gör ju verkligen att hon har en speciell plats i hjärtat och jag älskar henne (och hennes syster så klart) så otroligt mycket!

Kom att prata om detta i helgen och min vän sa något om att hon tyckte det var fascinerande att jag kunde uttrycka mig så om ett grannbarn.
Jag började tänka att det kanske handlar om att vi inte har biologiska barn, och har man inte biologiska barn får man inte heller biologiska barnbarn... för jag anar att mina känslor för Frida och Ronja är lika starka som för ett barnbarn! Givetvis beror det ju på deras föräldrar som så självklart låtit oss bli en del av tjejernas liv men det beror ju också på hur mycket jag är beredd att älska någon annans barn.

De barn vi fått förmånen att ha i vårt hus är givetvis älskade. Högt älskade. Och jag tror att det är som med biologiska barn, vi älskar dom på lite olika sätt!

I bibeln står kärleken som ett bud. Och jag tror vi kan bestämma oss för att älska. Det handlar inte alltid om starka känslor utan mer som ett viljebeslut. 




fredag 12 februari 2016

på gång igen

Bland det vackraste och finaste jag vet är att se på barnen när de sover!
Var just upp och tittade till våra fina småkillar. Båda sov gott i sina rum med gosedjuren i famnen, trötta efter en dag med skidåkning i skolan och utelek hemma. Kvällen avslutades med en hockeymatch i köket med tillhörande slagsmål utan handskar. Dom har ju sett hur man gör i SHL-matcher!

Våra barn - lånebarn. De är dessa som gör livet så stort och fantastiskt. Att få se hur dom utvecklas på alla områden är helt enormt. Att få ett allahjärtans-kort av en liten kille som säger att han älskar mig är bättre än att vinna på alla världens lotterier. Vi lever ett högkvalitativt liv helt enkelt!!!

I dag har vi haft besök av en organisation som jobbar med familjehemsplaceringar, lite tuffare sådana. Vi är alltså på gång igen. Kalla oss tokar eller galna eller vad ni vill. Vi vet att vi inte är klara med detta än och då kör vi på.

Att börja fundera i banorna att bli fler i huset är en process men för oss kom det plötsligt denna gång. Plötsligt en dag insåg vi båda att det är dags igen. Svårt att förklara men hjärtat har utrymme och vi har både erfarenhet, utrymme och förmåga att hjälpa nån mer som behöver bo i familjehem.

Så nu har vi slängt ut några krokar. Vi får se när det nappar helt enkelt! Det är som vanligt jättespännande och skrämmande och roligt på samma gång. Men vi vet att vi går rätt.


torsdag 31 december 2015

tjugohundrafemton

Ännu ett år tillända och det är dags för sammanfattning:

Ett år då det inte hänt så mycket förutom att vi börjat bygga ut huset!
Alltså ett mycket bra år!

Men några punkter:
Två trippar till huvudstaden, först ensam och sen med Maria.
Pojkarna har börjat skolan! Både den störste och de små!
Jag har varit till New York med Emmy och Moa.
Stickläger i Kalix var en höjdare även detta år.
Moa har flyttat till Arjeplog.
Vi har firat en skön och avkopplande jul!

Gott slut och Gott Nytt År alla läsare!






tisdag 29 december 2015

mallig!

Pratade med min vän Marie häromdagen och kom in på ordet "mallig"! Ett gammalt ord som inte används så mycket nu. I detta fall var det jag som var lite mallig.

Mallig betyder enl Wikipedia: 
1. Att i alltför stor utsträckning tala om hur bra man är själv
2. En som anser dig vara bättre än alla andra

Nu var det kanske inte så illa och jag tänker att ordet "lite" är viktigt när det gäller att vara mallig. Lite mallig kan man få vara utan att anse sig vara bättre än alla andra.

Nu kanske ni undrar varför jag var lite mallig. Jo Marie hade en sån snygg kofta på sig som jag har stickat :-).
År varsågoda, här kommer en kavalkad över saker jag stickat under året och som jag är mallig över :-) Högst osorterat och ofärdigt på bilderna. Dessutom är det många par sockor som inte blivit fotograferade. Och allt är jag mallig över. Eller jag ser på det jag gjort och jag är nöjd. Så gjorde ju Gud också faktiskt :-).












söndag 13 december 2015

förlåt

Mötte en person häromdagen som för många år sen gjorde mig ordentligt illa. Så illa att det senare präglat hela mitt liv.
Under många år trodde jag att det var över och att jag förlåtit men i och med utbrändhet så kom allt igen och jag insåg att jag var inte alls klar med detta.
Men för ca 10 år sen var jag ute i skogen och gick. Jag tänkte på denna person och som en blixt från klar himmel kom det: JAG FÖRLÅTER HENNE!
Jag kan inte förklara det, det kändes som om en stor börda bara lyftes av mig och sen har jag aldrig haft problem att möta henne. Idag har vi en vanlig bekant-relation!

För ett par år sen lärde jag mig en sak av min dotter. Hon hade blivit kränkt på ett väldigt hemskt sätt och mådde dåligt i månader. Men en dag ringer hon mig och säger: "mamma, jag har förlåtit personen för den ska inte få ha den makten över mig!"

Och där har vi en stor sanning! När vi inte förlåter någon så har den fortfarande en negativ påverkan i våra liv. Och den andra sanningen är att om jag inte förlåter så kan aldrig den personen bli fri heller.

I bibeln står en hel del om förlåtelse och det mesta handlar om att vi ska förlåta, inte om att vi ska be om förlåtelse. Det är också viktigt men jag tror att det är ännu viktigare att förlåta.
Om jag behöver förlåta någon så är det ju den som gjort mig illa, då är det den som skulle ha behövt säga "förlåt". Därför är att förlåta så mycket större!

Petrus frågar Jesus: "Hur många gånger ska min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så många gånger som sju gånger?"
I våra öron låter det som att ge otroligt många chanser eller hur?!
Men Jesu svar är inte vad vi skulle vänta oss: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger"

Det sätter saken på sin spets...  Och i förlängningen handlar det ju om hur Gud ser på oss och våra snedsteg... Han förlåter ännu mer än sju gånger sjuttiosju gånger!

Tillbaka till min berättelse i början. När jag möter henne ser jag att hon fortfarande bär på denna börda och jag tror att det handlar om att hon inte förlåter sig själv. Och jag önskar henne den befrielsen för det skulle nog förändra hennes liv totalt! 
Och jag önskar att hon kunde se att JAG förlåtit henne.



fredag 20 november 2015

tänder ett ljus!


Denna dagen - ett liv, sa farbror Melker i Saltkråkan.
I dag då det plötsligt gick upp för oss att Boliden ligger i världen och inte bara i Skellefteå kommun i norra Västerbotten.

Denna dagen vägrar jag dras med i förfasandet, vägrar jag snacka skit, vägrar jag vara rädd.

Denna dagen bestämmer jag mig för att vara glad, lycklig och tacksam!
Tacksam över att snön äntligen kommit och det är så vackert ute att jag nästan tappar andan.
Glad över att huset luktar såpa!
Glad över att våra småprinsessor kommer och fikar med oss (jag har bakat bullar bara därför att minsta prinsessan älskar mina bullar!)
Glad över att en dotter fått tillgång till sin lägenhet, en annan dotter ska på finmiddag i morgon och för att sonen köpt ett nytt piano!
Jag gläds med gänget som nyss körde förbi på fyrhjulingar på väg till Vildmarkscampen för god mat och trevligheter (såg hur nån sladdade med fyrhjulingen och skrattade högt!).
Jag är så  tacksam för att vi håller på att bygga ut huset och för att min man är så grymt händig att han gör allt själv!
Tacksam över allt som vi tar förgivet men som inte är det överallt: mat, vatten, kläder...
Och LYCKLIG! 
Lycklig över att jag är Guds barn!
Lycklig över min man och våra barn! (Tänk att vi som ofrivilligt barnlösa har 8 barn!!)
Lycklig över att jag blivit helt befriad från vinterdepressionen som plågat i många år!

Jag skulle kunna fortsätta med fler saker för jag tror det är viktigt att tänka på ens liv i såna termer.

Så denna dagen - ett helt underbart och fantastiskt liv! Lev nu, lev idag, det är det enda vi har!!





onsdag 18 november 2015

mat


I dag har jag kokat älgköttsoppa. Eftersom mannen jobbar skulle vi vara "bara" fem till middag så jag tog upp en - i mitt tycke -liten påse med benkött. Kokade köttet i drygt fyra timmar och sen gjorde jag soppa. Det blev ju som vanligt en full kastrull som skulle räckt till minst 8 personer. Nu gör ju inte det något för då har vi lunchrester nån dag.

Men jag undrar om jag nångång kommer att kunna laga mat för fyra personer igen? Det blir i princip alltid så att det räcker till åtta, tio personer.

Våra barn har alltid vetat att dom kan ta hem kompisar på mat och ofta är vi ju nån fler än familjen som äter. 
Så vill jag ha det! 
Jag tycker om att bjuda och jag tycker om när det är vardagsokomplicerat: ställa fram en tallrik till och göra plats vid bordet för den som kommer!

Så välkommen! Det finns alltid mat eller fika :-)