söndag 28 augusti 2011

att umgås med likasinnade...

...eller rättare sagt, att umgås med folk i samma bransch ska detta inlägg handla om.

Vi är ju som ju som sagt familjehem, eller fosterhem som det tidigare kallades. Det innebär att vi tar emot barn genom socialtjänsten, barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar.
Det är ett fantastiskt roligt och givande jobb men speciellt på många sätt för man är vanlig förälder samtidigt som man är ovanlig och ibland kan omgivningen reagera på hur man gör och är. Det bekommer en inte speciellt när man jobbat med detta i många år men ändå är det ibland jobbigt.

Därför är det så underbart att ha vänner som jobbar som vi. Såna man kan umgås med och som vet precis hur det är. Såna som man kan beklaga sig för när det är jobbigt och söka råd och stöd hos när man inte kan prata med nån annan.

I helgen har vi fått umgås ordentligt med såna människor! Dels en familj som bor i närheten och som kommit att bli väldigt nära vänner och dels en hel hög familjehem från Västerbotten.
Vi har haft familjehemsträff här i Svansele. Ätit tillsammans, åkt 4-hjuling, badat badtunna och åkt vattenrutchbana, druckit kaffe, grillat korv, lekt, men framför allt PRATAT, PRATAT, PRATAT utan att behöva tänka på vad man säger eller hur man säger det!
En sån helg som fyller på orken för ett långt tag framåt!

fredag 19 augusti 2011

livshållning...

Det finns två sätt att leva.
Det ena är som om ingenting är mirakel.
Det andra är som om allting är mirakel.

 
ALBERT EINSTEIN

onsdag 17 augusti 2011

livshållning: förundran

fortsätter på temat...

Förundran, vad är det? Jag lånar några ord av Ylva Eggehorn:
Om förundran behöver beskrivas, kanske man kan beskriva den så: en skärpt eller fördjupad uppmärksamhet inför något oväntat underbart som man aldrig räknat med – men i den stund man möter det, känner man igen det som något man längtat efter hela sitt liv.

Jag vill leva i förundran HELA TIDEN, aldrig upphöra att förundra mig över hur snön smälter och våren kommer, aldrig upphöra att förundra mig över hur barnet växer från embryo till vuxen, aldrig upphöra att förundra mig över hur vänskapen kan komma in i livet helt oväntat, aldrig upphöra att förundra mig över att jag fann kärleken och att jag fortfarande älskar min man så otroligt osv osv osv.

Jag tänker att om jag kan leva i förundran så kan jag behålla nån sorts ödmjukhet inför livet och människor. Det är inte jag som skapat allt fint, jag får vara en del i detta stora som Gud själv gjort för oss människor och då förundras jag verkligen.

Och jag förundras otroligt över Guds omsorg om mig och min familj, hur det som verkar vara svårlösliga problem plötsligt kan lösas och jag själv fattar inte hur det gick till.
I förundran kan jag vila och känna trygghet att jag är omfamnad och älskad av kärleken själv!

Jag tror att det är samma med förundran som med förvaltarskap som jag skrev om härom dagen, att det är något jag får lov att bestämma mig för om det ska bli nått av!

tisdag 16 augusti 2011

skam den som ger sig

På grund av vanvård och allmänt ointresse så här i sommartid behagade den fina surdeg jag hade i kylen dö bort. Frid över dess minne!
Så då måste jag ju sätta en ny tänkte jag för nån vecka sen. Och den drog igång i värsta rötmånadstakt för att sen mögla bort. Inge kul alls för jag längtade sååå efter surdegsbröd!

Men skam den som ger sig. Nu har jag satt igång en ny så om några dagar blir det surdegsbak här i huset igen. Tills dess få jag hålla tillgodo med skafferirensningsbullar: skållat grynblandning, 4-kornsblandning och linfrön. Sen tömma några påsar med olika mjöl, lite sirap, salt, solrosfrön och pumpafrön och lite jäst. Sen jobba läääänge i assistenten  och sen jäsa länge och sen baka ut på enklast möjliga sätt: skära till lagom stora bitar och lägga på plåt!
Hoppas dom blir så goda som det känns :-)

måndag 15 augusti 2011

livshållning: förvaltarskap

Livshållning, ett ord som är viktigt för mig.
Livshållning, tänker jag är hur jag förhåller mig till livet.
Jag har några saker som tydligt blivit livshållning för mig. Några saker jag helt enkelt bestämt mig för.

Förvaltarskap: att jag inte äger de saker jag har! Att jag är förvaltare för någon annan är ägare. Gud. Då kan jag inte tänka "mina ägodelar" utan måste vända på det och tänka "det jag fått att förvalta".
För mig är det så skönt att tänka så. Då behöver jag faktiskt inte bekymra mig så mycket och då blir ha-begäret betydligt mindre. Visst kommer jag också på mig med att "vilja ha" för egen del och visst shoppar jag loss i bland med saker jag definitivt inte BEHÖVER. Men jag tror att utan denna livshållning skulle jag shoppa betydligt mer.

Sen, en livshållning innebär ju inte att man är superpräktig och alltid lyckas i sina föresatser men själva viljan att leva så gör att jag mer och mer ser vad som är nödvändigt och inte.


tisdag 9 augusti 2011

vad ska jag göra av alla pengar?

Har ett delikat problem. Har för mycket pengar helt enkelt :-).
Nej saken är den att jag fick pengar när jag fyllde år som skulle gå till en resa. Det är så pass mycket att jag kan välja ett av drömmålen (har inte så höga krav må väl sägas...) och nu kollar jag och kollar och kollar.
Island... Hurtigrutten... Israel... eller kanske en spa-resa till Bulgarien?

Eller ska jag helt sonika låta pengarna gå in i hushållskassan och användas till korv och makaroner? Eller spara dom i några år och ge tillbaka till givarna när dom passerar 50? Eller verkligen göra en resa bara med mig själv och för mig själv?

Vad tycker ni?

söndag 7 augusti 2011

söndagar

Ännu en bekännelse: jag älskar söndagar!
Tänk att vi fått en dag då vi får slappa, vila, ta det lugnt och bara vara! En dag då vi inte behöver göra mer än nödvändigt.
Jag tror att många skulle må mycket bättre om dom älskade söndan. Jag tror att vi fått denna dag till att hämta kraft, att vi en dag i  veckan behöver vila för att orka de övriga sex.
Så idag har jag bara laddat diskmaskinen, druckit kaffe och myst med lillebror!

fredag 5 augusti 2011

vad ska jag bli?

Fyllda 50  kan jag fortfarande känna: vad ska jag bli när jag blir stor?
Stor är jag redan, helt fullvuxen faktiskt. Jobb har jag, ett jobb som verkligen känns som en kallelse och livsuppgift men ändå... jag längtar efter ännu mer! Tänker ibland: var detta allt?
Inte så att jag inte är nöjd för det är jag! Jag har ett fantastiskt roligt och givande jobb som passar mig perfekt. Jag tjänar så pass med pengar att tillvaron går runt och jag behöver inte vända på nån krona.

Men inuti längtar jag efter mer, mer utmaning, mer tjänande, att ännu mer få använda de gåvor jag tror Gud lagt ner i mig.
Får man längta så vid 50+???? Börjar det inte vara dags att dra sig tillbaka och vänta på pensionen (vad det nu blir, fattighuset?? eller förlita sig på att barnen blir rika och försörjer mig?)...

Läste igår i bibeln om Mose. Han som låg i vassen och blev upplockad av en prinsessa och uppfostrad vid hovet i Egypten. När han var 40 år "steg en tanke upp i hans hjärta" att han skulle besöka sina hebreiska bröder, gjorde det och slog ihjäl en egyptier på kuppen. Sen blev han tvungen att fly och hamnade som fåraherde ute i öknen. Där fick han gå i 40 år till och säkerligen fundera och längta efter mer. Tänk uppfostrad vid hovet och nu fåraherde! Då snurrar nog tankarna på väääldigt mycket!
Men efter 40 år händer något, då visar sig Gud i en brinnande buske och Mose får ett helt vansinnigt uppdrag: att gå tillbaka till Egypten och ta med sig hela den judiska befolkningen ut ur landet... ja ni kan själva läsa i 2 Mosebok eller en mycket förkortad version i Apostlagärningarna 7:20 och framåt.

Så 50 kanske inte är slutet... det kanske är början på något nytt... något mer som jag ännu inte ser. Det känns faktiskt spännande när jag tänker efter!

torsdag 4 augusti 2011

välkommen..

...hit och hälsa på! Alltså på riktigt, inte bara via datorn.
Fika i nån form finns alltid och vi är nästan alltid hemma.


måndag 1 augusti 2011

vissa dagar minns man!

Vissa dagar i ens liv minns man vad man gjorde även om det är högst ordinära händelser. Det är dagar som något annat viktigt etsat sig in och som gör att man minns annat lika klart.
Det kan vara roliga saker och tråkiga och hemska saker. Jag minns exempelvis tydligt att jag låg i sängen och hörde att Palme blivit mördad!

Den 1 augusti 1988 minns jag också för då föddes vår Emmy. Nu tänker kanske nån att har man fött barn så minns man väl men jag födde inget barn. Jag var sjuk och fick åka hem från jobbet! Hög feber och förkylning! Och så föddes hon borta i Korea utan att jag visste om det! Men när vi fick veta att hon fanns och skulle bli vår så mindes jag ju också vad jag gjort en månad tidigare då hon föddes!

I dag fyller hon 23 år! Grattis bästa största dottern min!!

PS: vacker är hon också ;-)