bokslut 2012

Dags att summera året som gått:

2012 var året som stått på +, ett stort plus, ända tills den 17/12 då alla plustecken försvann... och slutresultatet är ett minus som aldrig går att reparera...

Men jag måste för min egen del ändå punkta upp lite poster på plussidan:

• Vi blev en till i huset!
• Hela huset blev brädfodrat och gulmålat!
• Jag blev av med volangerna på magen!
• Vi har varit friska egentligen hela året!
• Vi har provat på husvagnslivet igen och funnit att det är inget för oss! (men ska nog ändå hyra en vagn till Lappis)
• Jag har för första gången sjungit en låt där jag själv gjort en del av texten!
• Jag har fått bli befriad från min vinterdepression (och vilken tur mitt i allt det svåra!!!)
• Vi har en underbar, stor och härlig familj som är glädjen i livet! Och en fantastisk förmån i allt det svåra...

Och det finns mer, mycket mer som jag inte vill nämna här!

Nu hoppas jag, och ber om ett bättre 2013 för vår familj. Med en strimma av ljus i mörkret...

OCH jag vill önska er alla läsare ett VÄLSIGNAT NYTT ÅR!!

alla dessa dagar...

Alla dessa dagar 

och nätter
som måste gå, som MÅSTE gå
för att livet ska bli helt igen


alla dessa sekunder, minuter, timmar
som måste genomlevas, genomlidas
tankar så smärtsamma att sömnen är en välsignelse
både natt och dag...


I morgon är det två veckor sen Robin dog.
Livet börjar rulla igång lite men otroligt långsamt.
Fortfarande staplas dagarna ovanpå varandra som nygräddade plättar på en tallrik...
Fortfarande är detta så ofattbart! Hur kan en människa bara försvinna så där? Hur kan man måsta planera begravning nu när vi skulle fira jul och nyår med både Emmy och Robin?! Förresten hur kan en 24-åring måsta planera en begravning för sin älskade??? Det är fel nånstans, ordentligt fel...

Jag läser om andra som dött unga och tänker att så här är livet. Vi har inga garantier för att vi ska leva långa liv men när det fasansfulla händer, när blixten slår ner finns ingen som helst beredskap. Då är vi fullständigt utlämnade och hudlösa!

Jag vet att detta kommer att gå. Det kommer att ta tid men det kommer att gå ändå - livet. Jag vet att min dotter kommer att få ett bra liv ändå men jag kan aldrig tänka mig att det finns en mening med att Robin skulle dö!

Och i all denna sorg och smärta får vi glädja oss åt det som finns kvar. Åt att vi har varandra och ingen av oss behöver vara ensam i detta. Men det är hårt och svårt...

(bilden är Döda havets strandlinje från bussfönstret i kvällsljus...)

vaknar

Vaknade för en stund sen och allt kändes bra och som vanligt. Det enda som irriterade var en liten herre som låg på tok för nära i min smak och störde mig ljuva sovmorgonssömn. Ett litet skitproblem helt enkelt!

Så jag steg upp och så kom allt över mig igen! Det är ingen ond dröm vi går igenom! Det är fakta att Robin är bort och aldrig kommer igen!
Och all stress sköljer över mig: hur ska det bli? Hur ska det går för Emmy? Vad händer med allt?

Denna fasa önskar jag inte ens min värsta fiende - om jag nu har nån sån...

Och saknaden som gör sig mer och mer påmind för varje dag som går...
Och gråten som hela tiden ligger där på lur...
Och alla VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR som jag tyst skriker ut...
Och vardagen som går vidare med alla vanligheter...

världens konstigaste...

...julaftonsinlägg kommer här.

Att en vecka kan gå så fort och så otroligt långsamt på samma gång! För en vecka sedan hade jag satt igång en tvätt med sofföverdrag, tänt ljuslyktor i fönstren och planerade för en dag i julstökandets tecken men så ringde mobilen och allt ställdes på ända.
Jag tror att jag alltid kommer att minnas vad jag gjorde den stunden, vilka kläder jag hade på mig och hur vi slängde oss i bilen och körde en mardrömsresa mot Skellefteå...

En sån här gång önskar jag att jag vore 4 år igen. Vi har förmånen att leva med två 4åringar och deras glädje inför julen kan inget ta bort. Glädjen över att gröttallriken dom ställde ut igår är tom och står på bron igen, glädjen över att tomten kommit med paket i natt och lagt under tallen, glädjen över morgonpaketens innehåll, glädjen över att lägga ut godis till tomten.
Samtidigt har den yngste haft en sorgsen och tung gårdag där han helst velat sitta i knä och varit vaken mycket i natt... det är inte lätt att förlora sin bäste kompis och nästan inte förstå...

Men nu är det julafton i alla fall och vi ska vara tillsammans och glädjas åt det vi har samtidigt som vi sörjer så hjärtat vill brista!

Men God Jul på er alla och tack för att ni läser mina knasiga tankar!

fridfull juletid

Trots att allt är tungt och svårt blir det jul i alla fall och jag vill verkligen fira att Jesus kom till jorden! Att han blev människa som vi!

ps 25

Vänd Dig till mig,

var mig nådig

för jag är ensam och betryckt

Mitt hjärtas ångest är stor

För mig ut ur min nöd

Bevara mig och rädda mig

Jag flyr till Dig min Gud

Bevara mig

Jag hoppas på Dig

Gud befria ur all vår nöd! 

(fritt från Psaltaren 25:16-22)

vad är det man sörjer?

När en person dör så sörjer man, det är ju ofrånkomligt om man haft en relation!
Men vad är det man sörjer förutom att man förlorat en människa? Ja, inte sörjer man det som varit, det minns man med stor glädje! Alla fina stunder, allt roligt man gjort, vardagens situationer med skor lämnade direkt innanför dörren osv, osv.

Det man sörjer, eller det jag sörjer är det som inte hanns med, det som aldrig blev!
Jag sörjer över att lillebror inte fick vara med Robin och hoppa med skotern i vinter som han planerat "och du måste titta på mamma!!" har han sagt med glimten i ögat!
Jag sörjer över att Emmy inte fick dela hela livet med en underbar man, att inte han fick bli pappa till våra barnbarn!
Jag sörjer över att Tomas mist sin jaktkompis, ja sin kompis överhuvudtaget!
Jag sörjer över att inte få åldras och ha Robin som svärson... Ja, jag sörjer själva livet som försvann och inget fick bli!

Det gör så ont så ont så ont så jag går nästan sönder! Och hur ska det då inte vara för hans föräldrar och bröder och hur ont är det då inte i min lilla flicka!

det ofattbara har hänt igen

För ett drygt år sen hände det som inte får hända. Min brorson Jesper dog i en trafikolycka efter Bolidenvägen. Han körde med sin motorcykel rakt in i en lastbil och omkom direkt.

I måndags fick jag telefonsamtalet jag aldrig vill ha. Emmy ringde hem och sa: mamma, Richard ringer och säger att Robin varit med i en olycka och omkommit...
Vi slängde oss i bilen och körde till stan och upp på Moröbacke till Robins föräldrar dit Emmy också kommit. Hela vägen ner tänkte jag och bad: det får inte vara sant, det får inte vara sant, det får inte vara sant.
Men det var sant! Han hade frontalkrockat med en lastbil efter Bolidenvägen klockan 5 på morgonen. Lastbilen hade med stor sannolikhet först krockat med en älg, kommit över på fel sida och krockat med Robin.
Han var så söndertrasad att dom inte ens visste om vi skulle få se honom...

På eftermiddan skjutsade jag Emmy, Robins mamma och bror upp på sjukhuset och där fick vi ta farväl. Emmy fick hålla hans hand för sista gången och känna att livet var borta... så hemskt, så hemskt.

Emmy och Robin har varit tillsamman i 8 år. Dom har blivit vuxna tillsammans och gjort så mycket roligt ihop och haft så mycket vardag ihop. Det är en sån smärta i att allt är borta och det är en sån smärta att vår dotter lider som hon gör. Att måsta bli änka vid 24 års ålder är grymt. Det ska ingen drabbas av men uppenbarligen händer det.

Just nu är det en stund i taget, en timme i taget, en dag i taget som gäller. Vi ska försöka ha lite jul åtminstone för de små barnens skull och för att man ändå inte kommer undan. Livet går vidare även om vi står stilla just nu.

Jag lider med Åsa och Janne som förlorat sin äldste son, med Richard och Rasmus som förlorat sin älskade storebror och med alla anhöriga.

Vår familj har gjort en jätteförlust för Robin var som en son i huset och en vuxen roligt förebild för alla våra barn.

Men mest lider jag med min älskade äldsta dotter som förlorat själva livet...

Ville bara berätta. Hör gärna av er.

inflation

Jag känner att det gått inflation i julmusik och julskivor. Köpte en ny igår som jag hört skulle vara såå bra och visst men inte berörde den mig så mycket med nya versioner av diverse gamla sånger och nån nyskriven. Faktum är att de nyskrivna kändes mer äkta än de gamla.

Jag älskar de gamla julsångerna där texterna talar om att Jesus födde till jorden, att Gud blev människa och kom hit till oss. Det handlar alltså inte om att jag inte tycker om sångerna. Det är nog detta att varje artist också ska göra en julskiva och sjunga "Stilla natt" eller nån annan klassiker. Och för mig blir det bara ord och toner tyvärr... Men ibland finns det också dom som lyckas göra mig berörd och här kommer ett exempel. En gammal psalm som jag älskar och i en version som berör:

is

I dag är det så där underbart vackert ute att man bara vill sitta inne med tjocksockor på och en filt att svepa in sig i! Det SER iskallt ut och katten vägrar att vara ute. Nu har han inget val eftersom jag bakar och hans favoritplats är just arbetsbänken... vill inte ha katthår i saffransbrödet!

Det är så härligt med denna vinter att jag faktiskt kan njuta av att inte behöva gå ut om jag inte måste! Jag känner inga utekrav utan jag kan boa in mig här i mitt ide!

Men som sagt vackert är det!

För ett par år sen såg jag en liten film som barnens kusin Johannes gjort, den tog tag i mig djupt därinne för den var så vacker och speciell. Igår hade han länkat till den på facebook och jag fick se den igen. Lika fantastisk denna gång!

Den är filmad här i byn nere vid älven en höstdag när isen lägger. Eftersom det är strömmande vatten blir det väldigt speciellt och framför allt ett speciellt ljud.

Se och lyssna och tänk på att den som skapade vår vackra värld också såg till att en sån sak som is, kyla och vinter blev något vackert och unikt!

nostalgi och sentimentalitet

Det är bara att erkänna, jag är INTE lagd åt det sentimentala eller nostalgiska hållet. Lever i mångt och mycket här och nu.
Visserligen har jag en förmåga att komma ihåg viktiga datum och årtal och minnas tillbaka men utan nostalgi eller sentimentalitet.

I kväll inträffade dock en sak som  kunde locka fram det sentimentala i mig - eller kanske hellre lite sorg över det som blev... och samtidigt glädje över det som skall komma i stället och glädje över ett klokt fattat beslut.

Jag är i princip född in i Missionskyrkan i Norsjö. Den är byggd i slutet av 50-talet och mina föräldrar flyttade in där i vaktmästarbostaden när dom gifte sig 1960. I juni -61 föddes jag och bodde där tills den dag jag som vuxen flyttade ut. Mina föräldrar bodde kvar där tills för 3 år sen, efter mammas död bodde pappa kvar själv.

Jag är liksom född in i församlingen också även om jag i tonåren själv fattade beslut om att följa Jesus. Det var söndagsskola och därifrån blev jag hemskickad för att jag pratade för mycket... Sen scouter, ungdomsverksamhet, sång och musik, kompisar mm. Otaliga är de gånger man smög sig in i kyrkan för att spela och sjunga när ingen annan var där. OCH tjuvspela på kyrkorgeln trots att det var lite förbjudet! Och som barn lekte vi syskon i kyrkan medan mamma städade!
Dessutom har vi många gånger firat jul i församlingsvåningen då vi var många och inte rymdes i lägenhetens trånga kök....

I Missionskyrkan är jag född och döpt. Där gifte vi oss och där döptes vår äldsta dotter. I Missionskyrkan bestämde jag mig för att jag ville vara kristen.

I kväll användes Missionskyrkan som kyrka för sista gången genom en Gudstjänst där kyrkan togs ur bruk. Som en symbol bars den stora bibeln som legat på förbundsbordet sen invigningen i mars 1958 ut; Missionsförsamlingen består men flyttar ut ur kyrkan.

Varför kanske nån undrar? Jo förra hösten drabbades kyrkan av en stor vattenskada i församlingsvåningen - källaren. Så stor att man fick lov att riva ut allt. Efter många funderingar så kom möjligheten att sälja till kommunen som behövde lokaler för ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Ett mycket bra alternativ som församlingen tog.

Jag hade inte trott att det skulle berör mig så starkt att medverka i sista Gudstjänsten i mitt barndomshem - för kyrkolokalen var också hemma! Det blev så starkt med alla minnen och alla tankar på de äldre som varit med sen kyrkan byggdes. Och allt som påminde om mamma! Adventsljusstakarna i fönstren som hon putsade och gjorde fina varje år!

Och samtidigt känns det ju jättefint att kyrkan får bli något bra!
Gud bor inte i hus av trä och sten, står det i bibeln och att församlingen fortsätter att leva är väl ett bevis på det!

hjärtat

I bloggens underrubrik står att det hjärtat är fullt av kommer fram och just nu är mitt hjärta så fullt av glädjen över lillisens framsteg!
När han flyttade till oss fanns det många frågetecken, både i fråga om hälsa och i fråga om utveckling. Oron har funnits med hela tiden trots att han gått från frågetecken till utropstecken hela tiden.

Det som varit en stor oro är talet men där har han gjort sån enorma framsteg senaste halvåret så man blir bara lycklig. Tänk att han som inte pratade med mer än vokaler nu snackar på så vi faktiskt ibland måste säga att han ska vara tyst!! Visserligen pratar han "snarne oskeljut" dvs är inte helt lätt att förstå men lyssnar man så har han ett mycket rikt språk!

Sen har han hittat glädjen i att rita och måla. Dagens konstverk ser ni här. Pappan hade ritat en katt och då gjorde lillebror en också!

fryser

Fryser utanpå och inuti.
Känns som om jag aldrig kommer att bli varm igen...
Känns som om det aldrig blir nån förändring till det varmare...
varken utanpå eller inuti...

käääärlek!

Kom ner efter att ha nattat grabbarna och hittar följande lapp på väggen i trappen:

Och självklart gick jag direkt till kylen för att kolla vad hon hittat på....

det är äkta kärlek det!!!

undrens tid är ej förbi

Så var det 1:a advent! Nu börjar nedräkningen och en härlig tid med ljus och fester och jag är så glad att jag faktiskt känner så! För under många år har december varit en fasans tid då jag varit så nedgången och inte känt att jag orkar men ändå gått på för att jag måste. Men i år mår jag så bra och känner mig pigg trots mörker och vinter! Faktum är att jag nog fått uppleva ett under.

För ca 2 månader sedan fick jag förbön för att jag inte blev pigg från operationen jag gick igenom i september. Förbön via sms faktiskt! Och det hjälpte, jag blev så mycket bättre direkt! Och det fantastiska var att jag även fick en "bonus"! Mörkerdepressionen som jag lidit av sen utbrändheten och som jag medicinerat för under vintern försvann! Jag har inte ätit en tablett sen dess och känner mig glad och upplyft med tanke på mörker, kyla och juletid. All ära till GUD!!!

glad!

I dag var det dags! Ja, man bör väl börja köpa julklappar nu när december snart är här... så jag drog iväg till stan - Skellefteå - för att göra av med lite pengar... eller mycket, beror på hur man ser det!

På en av de första butikerna stötte jag ihop med en fd granne. Vi har inte setts på flera år men det blev ett kärt återseende. Hon berättade att hon följer mig här på bloggen och så sa hon nått som gjorde mig så glad: Nästa allt du skriver berör, det är saker jag kan relatera till i mig själv!

Tänk att här ligger jag i soffan med datorn på magen och trycker på tangenter och det får beröra någon annan! Visst skriver jag för att nå ut men det är svårt att veta om man göra det när det är rätt få kommentarer. Och samtidigt skriver jag ju för att jag vill skriva, och då har det egentligen liten betydelse vem som läser.
Men oooom jag inte ville nå ut kunde jag ju lika gärna skriva i en bok här hemma och det gör jag ju som ni ser inte!

Så nu när det närmar sig 31000 besök på bloggen så är det väl dags att verkligen säga ett stort

TACK

för att just DU läser mina funderingar och bekännelser!

Och jag blir jättejättejätteglad när någon kommenterar, både på bloggen och i verkligheten!

det enda jag vet...

Läser varje dag på facebook denna fråga: Tror du på Jesus?
Det är en grupp jag fått inbjudan till som har detta namn men jag känner att för mig är det en högst väsentlig fråga varenda dag: TROR DU PÅ JESUS CATHARINA?

Och mitt svar är JA, jag tror! Det är det enda jag vet att jag  gör!! Och det är det enda som är riktigt viktigt!!

Tror du på Jesus?

dax igen

Nu är det dax igen för en sån där toksak som jag ibland lovar... typ som när jag sommarpratade i Skråmträsk i juli! Det var för övrigt otroligt häftigt och roligt och gav verkligen mersmak!

Som sagt, dax igen. Denna gång handlar det om Tisdagscafé i Missionskyrkan i Malå och nu ska jag både prata och sjunga. Min bästis Helen ska spela.
I dag har jag varit hos Helen i Malå och vi har övat och det har gått jättebra faktiskt! Problemet är bara att jag är ganska förkyld och hostig och rösten är väl inte på topp... jag hoppas att jag blivit liiite bättre innan tisdag i alla fall...

Vad ska jag prata om då? Ja temat är Årstider och det kommer nog att handla en del om jämförelse mellan livet och de olika årstiderna men än är jag inte helt klar med vad jag ska säga sååå...

Det känns i alla fall som en förmån att få sjunga och berätta om mitt liv och framför allt hur tron på Jesus gjort att jag är där jag är! Och jag hoppas att nån får gå därifrån med en liten gnista av hopp i alla fall!!

häftigt

Fick ett mejl häromkvällen:
"Kanske du går runt och har en lucialåt i huvet? En som handlar om hopp. Om
ljuset för den som vandrar i mörkret och tappat tron på livet...
Jag har en liten idé hur melodin går men saknar text."

Jag svarade direkt:
"Ska kolla ;-), känns som om det finns nått därinne!"

Sen tog jag datorn och skrev och på 10 min skickade jag det vidare.

Dagen efter fick jag en "rå" version med musik till "min" text!

Sånt är häftigt!!!

ps.

Det var ju i alla fall tur att hon inte sa att jag var ett skräckexemplar....

jag - ett skräckexempel?

Befinner mig återigen på NUS och har dejtat min plastikkirurg (oj, det där lät som om jag plastikopererar mig både här och där!!!).
Hon bekräftade det jag egentligen alltid vetat men alltid slagit bort: jag är ett skräckexempel!!!

Man ska rimligen läka ihop en bukplastik på max 2 månader men för mig verkar det ta betydligt längre tid...

Jag fick också veta att man läker bättre om man vilar... aaanade det... men varför vilar jag då inte i den utsträckning jag borde? Kanske för att jag känner mig lat?! Kanske för att jag får dåligt samvete när mannen jobbar heltid både borta och hemma?! Kanske för att det helt enkelt inte är möjligt att vila vissa dagar hos familjen Holmlund och vad gör man åt det?!!!

Nåja, nu ska här vilas! I alla fall när barnen gått i säng ;-)

lätt osocial

Jag har världens bästa jobb, det har jag skrivit förr och så är det!
Jag behöver inte stressa iväg på morgonen men har ändå utmaningar hela tiden. Jag får träffa socialtjänst och känna att vi gör ett bra jobb och att vi har en dialog som är  givande åt båda håll.
Jag har världens härligaste barnaskara mellan 4 och 24 och jag har förmånen att få ha dom hemma en hel del! Dessutom trivs jag rätt bra i mitt eget sällskap och har inga problem med att vara ensam...

MEEEN det finns en stor nackdel, jag träffar få vuxna! Och för en enstöring som jag är det ibland förödande för jag  behöver utmaningen i vuxensamtal, jag behöver vänner som jag träffar regelbundet.

Det blir lätt motsägelsefullt att både vara enstöring och ändå ha ett stort behov av kontakt med vänner. En hel del kan faktiskt nätet fylla ut men inte allt! Inte på nått sätt allt! Man behöver få mötas öga mot öga!

Jag har en bra bönegemenskap på distans med en vän. Vi mejlar eller smsar och bestämmer att nu ber vi tillsammans trots att vi är på olika håll. Det funkar fantastiskt bra men även på det området måste jag ibland få träffa bönevänner "på riktigt".

Just nu känner jag mig ensam trots att det springer ungar runt omkring!

årets....

... resa inleds idag, ja inte min men bästa största dottern och mågen åker iväg för 5 veckor i sol och värme.
Årets resa går till Bali och Filippinerna - eller Filipipperna som en unge i grannskapet sa en gång - och jag unnar dom det verkligen!
Dom har båda jobbat heltid hela sommaren och hösten och Emmy pluggar dessutom heltid på distans och det kan hon inte lämna hemma. Men dom behöver få vila, vila och vila nu!

Första gången dom åkte iväg på långresa var jättejobbig, och året då även Anton och Stina åkte samtidigt var fasansfullt. Men jag har vant mig och vet att veckorna går fort.

Och jag önskar dom en helt underbar semester!!!

julklappar...

... börjar det vara dags att tänka på börjar jag inse. Med stor barnaskara i alla åldrar är det ju inte gjort i ett nafs även om de 2 äldsta talat om vad dom vill ha och då är det enkelt! Svårast är nog 11åringen som enbart önskar dyyyra grejer: ny mobil, surfplatta, dator, spelkonsoll... Minstingen han önskar sig en "ny skjutbössa med kikarsikte som pappa" (påverkar man barnen med sina intressen eller???)

Min man har alltid varit barnsligt förtjust i att fixa paket. Innehållet är inte lika viktigt men han gillar att överraska och komma med sånt man inte förväntat sig. Genom åren har jag fått en hel del lappar med texten: "köp dig...." och olika saker jag prata om att jag skulle vilja ha. Och eftersom vi har totalt gemensam ekonomi har det aldrig spelat nån roll om jag använt mitt eller hans kort när jag inköpt min julklapp :-)

För ett år sen köpte vi en ny bil och mannen brukar säga att det är Catharinas bil! Den står på han och är vår men visst är det liiite kul att han säger att den är min och själv kör omkring i gammbilen.
Fjolårets julklapp var ett gammalt rostigt extraljus och en lapp att jag skulle få nya till nybilen.
Det fick jag i helgen!

3 fina xenonljus som han monterade och bäste mågen kopplade in så nu har jag superljus när jag kör MIN bil!

never alone...

påbud

Mitt i skogen står en vägskylt. Det ser rätt lustigt ut när man kommer och går längst skogsvägen och så är där en vägskylt! Den stämmer inte i färg mot skogen och den är på fel plats men ändå rätt på nått sätt....

 

Men igår när jag var ute och gick fick jag lite tankar i huvudet:

Där går vägen rakt fram men det är ändå en skylt som visar att man kan svänga åt vänster... det är en påbudsskylt dvs en maning att här svänger man vänster in på den smala vägen... 

Är det kanske dags att ta fasta på påbudet: "välj den smala vägen!"? För det är ju inte alltid så att den breda vägen är den rätta och leder en rätt? Man kanske måste välja en smal väg för att komma rätt? 

I detta fall handlar det om skoter och fyrhjulingskörning. Då ska man in i skogen och inte ner på en privat tomt dit den breda vägen leder...

Vi har en tendens att välja det enkla och - i vårt perspektiv - vettiga  här i livet men ibland kanske det är det krokigare alternativet som är det bästa.

Jag vill följa Jesus och i bibeln står det klart och tydligt att Hans väg är den smala och krokiga:

De två vägarna

 Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. Matt 7:13-14

Det kanske är dags nu... att välja väg... Jag har valt, vad väljer du?

like a rose...

Blev påmind om en låt i dag när jag hittade en nedtrampad pelargon på marken....

en tid på soffan...

... är inte fy skam och inte heller en inaktiv tid. Jag har stickat en hel del, två par sockor, två par handledsvärmare och en kofta...

skymningsfärger

Körde hem från Norsjö i afton vid 17-tiden. Det var fortfarande ljust ute men skymningen började komma. Skogen var svart-grön och bergen i fjärran gick i mörkblått. Himlen var ljus i gråa och gråblåa toner. Asfalten svart och blank på sina ställen och marken vit av frost och lite snö.
Hela vyn andades stillhet och kväll. Känslan var avslut men på ett otroligt vackert sätt.

Jag vet inte varför men jag blev helt tagen av alltihop, så tagen att tårarna rann. För mitt i känslan av kväll och avslut och senhöst upplevde jag en sån förväntan i allt detta. Jag vet inte varför, bara att...

50-årspresenten

När jag fyllde 50 förra sommaren önskade jag mig bara en sak av min familj och i sommar har jag fått min present... eller så sent som förra veckan blev den klar!!! Brädfodring av huset!

TACK till alla barn och min fantastiskt händige man! (Ps jag fick nytt plåttak på köpet!)

Du är älskad!

"Hur kan man våga lita på att man är älskad?"
För den som aldrig tänkt tanken är detta en märklig och omöjlig fråga...
Men för den som känner sig oälskad, sviken är det en högst verklig verklighet.

Man kan bli sviken på så många sätt, men svek ger sår, svårläkta sår.

Såren blir till ett fängelse, där man är fången i sina egna tankar och känslor...

Hur kan man bli fri?
"Ni ska lära känna Sanningen och Sanningen ska göra er fria" Joh 8:32
Han som själv är sanningen viskar till dig: "Du är bra, du är fin, du är så dyrbar i mina ögon!"
Sanningen vars namn är Jesus.

Våga och försök tänka dig ett annat liv, ett liv i frihet där du är älskad, där de gamla tankarna inte kan stänga dig inne och där Jesus säger:

"Jag älskar dig!"

jul

Drömde i natt att det var jul och att vi på julafton hann så mycket innan det var dags för själva firandet. Troligtvis kom sig drömmen av att vi igårkväll pratat om bya-tomtarna och huruvida det skulle bli några i år.

När man har förmånen att få leva med andras barn i huset är julen en speciell historia. När tjejerna kom hitflyttande hade dom aldrig firat jul och den större sa: kommer det att bli jul varenda år?? När vi sa ja sa hon: "JAAA, då kommer jag att få paket varje gång!!!"
Nu är det dags för senaste tillskottet att börja fundera över julen och vår uppgift är att inge förväntan! Inga större problem med en fyraåring med fantasi och glädje över det mesta i livet!

Så vi har pratat om att tomten bor i skogen och på djurparken i Lycksele och att på julafton har tomten så mycket att göra att han skickar ut  tomtenissar till husen och här i Svansele är bl a storasyster anställd av tomten för att dela ut paket. Gissa om det är tindrande barnaögon och förväntan utöver det vanliga!

höst

Under första halvan  av mitt liv tyckte jag hösten var en så underbar årstid, faktiskt favoritårstiden. Då fick man krypa in i kläderna igen och slapp vårpressen inför bikinsäsongen!!!

Senare blev hösten tyngre och tyngre. Mörkare och mörkare och det hela slutade med en krasch in i väggen hösten/vintern för 10år sen.

Efter det blev det ännu värre, vissa vintrar har jag knappt klarat av utan att däcka totalt. Förra året fattade jag ett beslut som visade sig vara väldigt klokt, jag började med stämningshöjande medicin fr o m augusti och hela vintern och jag klarade mörkret på ett helt annat sätt.
Så i höst gör jag samma sak och i morse insåg jag något:

JAG NJUTER AV HÖSTEN!!! Och jag ser fram emot att tända ljus och mysa inomhus i vinter. Jag ser fram emot kallperioderna då man inte kan eller vill gå ut. Jag börjar längta efter snön!

En annan orsak till att jag faktiskt är tillbaka är nog insikten att jag egentligen borde gå i ide, att jag helst inte ens går ut under vintern men är ute hela sommaren istället. Och att jag accepterar att det är så!

Men att få vakna i vårt underbart ljusa och härliga sovrum och det första man ser är guldglittret i björkarna utanför är helt fantastiskt! TACK GUD säger jag bara, för att jag fått tillbaka hösten!

"det är häftigt att betala skatt"

 

Uttalandet i rubriken kommer från Mona Sahlin och jag är benägen att hålla med för detta är summan som min operation och sjukhusvistelse resulterade i.

Skulle jag gjort en bukplastik privat och betalt själv hade summan varit betydligt högre... men vi betalar skatt och har en offentlig vård som gör att vem som helst kan ha möjlighet till sjukhus och operation! Det är något att värna om och vara tacksam över!

blodbrist

Var in en sväng på akuten häromkvällen och där upptäckte dom att jag har lågt blodvärde...89... läste nyss att man ska ha 120 som kvinna...
Googlade lite på symtom och hittade en beskrivning av mig:

• känna sig trött och orkeslös
• bli yr
• bli andfådd lättare
• få hjärtklappning
• få huvudvärk
• få öronsus

Det enda som jag inte känner igen är att bli anfådd... självklart är en del av detta också sviter av den operation jag gått igenom men mycket har jag känt en längre tid men skyllt på annat...
Nu blir det nog järntabletter trots att jag får ont i magen av dom...

doftar du?

I eftermiddag när jag satt här i vardagsrummet kom plötsligt en svag lukt farande förbi. Trodde först det luktade rök men det stämde inte men det var åt det hållet på nått sätt...
Lukten blev mer och mer markant och så klickade det till: det luktar tjära! Och slutledningsförmågan sade mig att någon hittat flaskan med beckolja som vi har i en skåp...

"VEEEM har rört flaskan med beckolja???" "Inte jag!" sa den skyldiga unga damen. Men visst var det hon för när hon kom närmare blev lukten starkare och starkare och när maken öppnade till sophinken såg han hur mycket hon hunnit slå ut och torka upp...

Vi sa att hon behöver inte kolla på allt hon hittar och gör hon det kan hon lika gärna erkänna!
Och vi sa att beckolja luktar så hon kom inte undan hur mycket hon än nekar!

Och vi sa att beckolja faktiskt luktar gott, det DOFTAR!

Mina tankar gick vidare...

En del människor man möter avger en lukt, eller en doft av något. Det är inte definierbart som beckolja men det är något som man liksom känner igen. Det är faktiskt ingen "riktig" doft utan en atmosfär jag tänker på...
Det är människor som  lever nära Kristus, som lever i bönen och ordet och som umgås med Gud ständigt.
Det är som med beckoljan, det går inte att dölja! Det behövs oftast inga ord för det KÄNNS!

Jag vill väldigt gärna dofta...

jag vill berätta att jag är så glad!

ÄÄÄÄÄÄÄäääääntligen har jag sovit gott! Det tog en vecka efter operationen innan jag fick en ordentlig natt!
Oh så skönt och hemligheten är bl a en solstol!

I går bar mannen in en solstol och jag prövade att sitta och ligga i den och kände att detta kan funka så jag sov i vardagsrummet i solstolen :-). I den kunde jag vända mig lite och slapp få kramp i ryggmusklerna.



En annan hemlighet är förbön! Ja, jag är övertygad om att när man ber sina vänner att be för en så hjälper det! Tänk vilken förmån det är att ha den möjligheten!

Förbön är egentligen väldigt modernt, det kan ske med blixtsnabb överföring, det kan ske på distans, det kan ske i realtid!

04.47

så var det morgon igen.
Kan inte sova.
Ont i magen
Ont i såren
Ont i ryggmuskler
Ont i huvudet
Bara - och verkligen inte så bara - kliva upp och ta några piller...
Hoppas jag kan somna om igen och att nästa uppdatering av bloggen blir en aaaaning positivare...

postop

I dag ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv. Det händer verkligen inte ofta!
Men det är inte bara enkelt att komma hem från sjukhus och ibland blir jag rädd att det ska hända något och jag är långt från vården... men det är kanske normalt med lite postoperativ ångest.

Som tur är hade vi bokat in barnen hos kontaktfamiljer i helgen så det är bara en liten hemma. Dessutom kom det tre stora så jag blir servad på alla tänkbara sätt. Tomas hjälpte mig ur sängen och Emmy gjorde kaffe och mackor och serverade mig i soffan. Ja, hon hämtade datorn och fixade frukost åt F också innan hon tog en morgonpromenad! Det är lyx!!

Kollar in fb och ser att folk ska ut i lingonskogen och känner avundsjuka, vi får oss inga lingon i år heller verkar det som... hade en som lovat plocka men som inte gjorde det :-(. Skulle ju behöva åtminstone ett par hinkar...
Älgkött blir det dock, Tomas och Robin är i slakteriet i dag och det är 5 älgar som ska styckas.
Äpplena skulle ha varit plockade och mosade men när ska jag fixa det då? Nu i år har äntligen våra äppelträd gett ordentligt med frukt!
Å i kväll är det gospelkonsert i Norsjö som jag skulle vilja lyssna på men orkar givetvis inte!

Men i stället för allt det jag missar har jag ju fått något. Jag har fått en operation som annars skulle ha kostat mååånga pengar. Det har gått bra och jag har inga infektioner. Jag har ont men jag har fått mediciner som gör att jag klarar mig och jag ser fram emot att ha en fin mage till sommaren ;-)!

hoppas!

Är med i en utlottning av lyxiga garner och hoppas, hoppas :-)

www.fabriksgatan.com

04.08

Klockan är drygt 4 på morgonen den 20 september 2012 och här ligger jag. Har lyckats att för egen maskin komma mig på toa och tillbaka i sängen igen, lägga mig och få upp benen trots att det gjorde rejält ont i op-såren. Men jag måste i alla fall ringa på hjälp då täcket ligger på golvet...

Igår kväll fick jag äntligen skåda min "nya" mage som såg jättefin ut men har ändå drömt mardrömmar om ärr som gått i zigzag över hela magen...

Men vilken otrolig tacksamhet jag känner över att just jag fått denna möjlighet. Det är stort! Och nu ska jag ringa på roomservice för att få täcket i sängen igen och förhoppningsvis somna om en stund!

ligger här...

... på hotell NUS.
Roomservice fungerar utmärkt. Behöver bara trycka på en knapp så kommer nån med mat el droger el hjälp!
Tyvärr svimmar jag när jag stiger upp men det ska väl bli bättre.

Jag kan ändå tycka att jag är på semester; sover hur mycket jag vill, stickar och lyssnar på mp3 och spotify hur mycket jag vill. Det är faktiskt lyx! Och ingen som ropar på mig och kräver min uppmärksamhet!

hej då

Tittade mig i spegeln i badrummet innan jag åkte i dag och sa hej då till magskinnet jag haft i 51 år. Från och med i morgon blir det en annan mage jag ska se ner på! Tur insidan är den samma i alla fall!

ännu närmare

Just nu stämmer underrubriken på bloggen väldigt väl: vad hjärtat är fullt av... man skulle också kunna kalla bloggen "operationsblogg" för det är nästan det enda jag har i huvudet!

Var på inskrivningsbesök i Umeå i tisdags och fick träffa tjejen som ska operera mig. Det kändes helt overkligt att JAG ska genomgå en plastikoperation, att det är min kropp hon ska omforma, att det är en massa hud på magen som ska tas bort och att naveln ska flyttas!
Kirurgen påtalade att detta var en betydligt jobbigare operation än överviktsoperationen men det har jag förstått... sen kan man nog inte förstå hur jobbigt och ont det kan vara när man lossat all hud på hela magen och den ska växa fast igen eller när man syr ihop magmusklerna och det ska läkas. Skräcken är att få hosta!! Och hur bär man sig åt att sjunga när magmusklerna är sydda???

Jag träffade också narkosläkaren och visst känner jag oro för att bli sövd eftersom jag mådde så dåligt efter förra narkosen. Men vad göra? Det är bara att förlita sig på att dom vet vad dom gör!

Nåja, nu är det snart helg. Mycket ska fixas här hemma innan jag åker till Umeå på söndag eftermiddag...

nedräkning

4 dagar kvar till inskrivningsbesök. 9 dagar kvar till operation... det börjar kännas nu.
Jag läser information och kollar på bilder och undrar hur det ska bli...
Jag funderar en hel del hur ont jag kommer att ha efteråt...

Fick frågan av en kompis här i veckan: MÅSTE du göra denna operation, du ser ju så smal ut?
Och nej jag måste inte men jag vill!! Vill göra hela resan så att säga... nu när jag fick möjligheten att en gång i livet bli smal så vill jag också få ta bort överflödshuden. Det handlar inte om att jag inte känner att jag duger som jag är, jag är jättenöjd och glad över att kläder passar och jag orkar springa efter barnen. Det handlar inte heller om att se ner på andra som inte är smala. Det här handlar uteslutande om att jag VILL göra denna operation eftersom jag fick möjligheten.

Sen finns givetvis ett medicinskt problem med i bilden annars hade jag aldrig fått igenom denna operation genom landstinget!

ett år

Att ett år kan gå så fort. Och ändå så långsamt.

Denna dag för ett år sen var sorgens dag. Min älskade yngste brorson omkom tragiskt i en mc-olycka. 18 år och sååå lycklig över att köra cykel. Skulle köra upp för tung mc veckan efter.

Och jag saknar honom så det värker! Hans kluriga leende och underfundiga kommentarer. Men mest av allt hans kramar!

Familjen skrev så här i lokaltidningen Norran idag och jag delar det med er!

Till minne av

Jesper Karlsson
† 5/9 2011

The present has a home
Let regret, live alone
Time flies, seize the day
Let love lead the way
Live the moment, live free
Life is changing fast
Just be free.

Vi saknar dig så.

Mamma och Pappa
Marielle, Viktor

leon funderar...

Man kan undra varför man väljer att sätta sig på mattes dator? Inte kan man lösenordet och ingen mus finns heller... Men det är varmt och skönt och det kan ju behövas efter duschen som jag blev utsatt för här idag...

hur är det med dig då?

Frågan i rubriken fick jag igår när jag besökte en god vän för lite samtal och bön.
Vi har en djup och fin relation där vi delar sånt man inte inte delar med vem som helst.

Jag svarade ungefär:
"Jo tack, just nu går livet i turbofart. En skriker för att hon är pubertal, en annan skriker för att han är på väg att landa, den tredje skriker för att hon blir så irriterad, den fjärde är deppig och trött och mamman är trött, trött, trött och försöker ladda för operation om 3 veckor men förutom det så är livet jättebra!!"

Och just nu är livet sånt! Det är jättetufft många gånger och jag är så trött att jag nästan inte kan prata vissa dagar. Koncentrationsförmågan är urusel och ibland tänker jag "hur idiotisk får man vara som tar emot ett barn till?" MEN JAG ÄR LYCKLIG OCH JAG ÄR PÅ RÄTT PLATS I LIVET!

Och då får det vara som det är! Tids nog lugnar allt ner sig igen och då glömmer man allt jobbigt som varit och tar med sig erfarenheterna vidare.

första dagen...

... på resten av ditt liv. Ett vanligt talesätt som nog dom flesta känner sig rätt blasé över...

Men jag läste i dag en gammal baksida på tidningen Dagen där Elisabeth Sandlund skriver:

"Så på måndagsmorgonen när jag cyklade över Tranebergsbron - det är då min privata morgonandakt äger rum - tackade jag Gud för att detta var den första dagen på resten av mitt liv som Han har planer för"

Och det klickade till i mig: så är det ju jag känner just NU! En tacksamhet och förväntan för vad framtiden har med sig. Från och med nu och framåt! Jag vet inte mycket, jag vet vad jag inte ska göra i höst och jag vet en del saker som jag troligtvis ska göra men den enda tid jag har är NU. Allt annat vilar i Guds händer och jag är trygg i att Han vet bäst för mig! Så jag tackar för att detta NU är början på resten av mitt liv, i Guds vilja, i Hans omsorg!

glad!

Det finns en sak i mitt liv som gör mig så otroligt glad just nu och det är att jag kommit igång med att sticka efter sååå många år utan handarbete.
I februari skrev jag ett inlägg här om hur jag kommit igång och i sommar har det verkligen blivit mycket stickande!
Att få ha något som är "mitt" på nått sätt, en sysselsättning utöver städa, tvätta, laga mat, baka, sköta barn, plocka undan, prata med soc osv osv osv. Det är så skönt och avstressande samtidigt som det är utmanande och inspirerande.

Innan sommaren lovade jag mig själv att lära mig en teknik som heter "magic-loop" och som innebär att man kan sticka ex 2 sockor samtidigt på en rundsticka. Det håller jag på med nu!!
















Jag har också hunnit sticka en kofta utifrån ett mönster på engelska vilket också är en ny erfarenhet och något som jag inte trodde att min hjärna skulle fixa! Koftan är dessutom stickad uppifrån och ner och ärmen är gjord med "magic-loop"!!!


Ja detta blev ett stor-skryt-inlägg men faktum är att jag är så hjärtinnerligt glad över att jag kan! Att orken och uthålligheten och intresset och inspirationen återkommit!!

Och nästa projekt är också en kofta. Uppifrån och ner igen och i liknande färger :-)

kaos?

Sitter och tittar ut över vårt ostädade hem.
Fredagkväll... det är då man ska ha fint och städat och sitta och mysa eller hur?

Här lever vi i turbofart just nu och det innebär att städning är väääääldigt lågprioriterat. Livet tar all tid i anspråk. Och när kvällen kommer med lugn och tystnad och frånvaro av konflikter så hägrar soffan och stickningen mer än städning. Och släcker man lampan och tänder lite mysbelysning så märks det inte så mycket att man inte städat.

Visst finns det dagar då jag funderar över mina val i livet. Vi kunde ju ha nöjt oss med 2 adopterade barn, jobb och vanlig fritid och i förlängningen dvs nu: utflugna barn och bara 2 vuxna hemma. Och sett fram emot att få barnbarn som kom och stökade ner en stund. Och viss sorg - eller vad man nu ska kalla det - kan jag känna när jag inser att dit kommer vi aldrig! För om vi nångång får barnbarn så har vi fortfarande barn boende hemma!

Nu är det ju ändå så att jag ÅNGRAR INGENTING!!! Vi som inte fick några barn har huset fullt och det är mer värt än all snygg heminredning och välstädade golv! Och faktum är att när vi städar undan går det undan. Då kan vi få huset i respektabelt skick på en timme :-).

ensamhet

Jag har ett stort behov av att vara ensam. Och länge trodde min man att jag var konstig men sen han insett att det är ett arv från min käre fader så accepterar han det och stöttar när jag behöver en stund själv. Sen Tomas  började jobba kvällar och nätter har ju detta löst sig så bra för när barnen gått i säng får ju jag min ensamma tid gratis så att säga!

Eftersom vi fått en ny familjemedlem i sommar så går livet för närvarande på i turbofart. Jag hinner inte ens duscha vissa dagar! Och  så är det sommar och då blir jag inte ensam på kvällen sen barnen somnat för de större är vakna länge!!
Så igår kväll kände jag bara att nu måste jag vara ensam så jag tog sovsäcken och gick ut i växthuset och la mig. Tände lite ljus och tog med en te-mugg och somnade sååå gott i mörkret.

 

minns tillbaka

Ena dottern kollar igenom kameran och hittar en liten filmsnutt från Israelresan. Vi var i en kyrka i Jerusalem. Närmare bestämt vid Bethesdadammen och tittade, man fick inte prata där men att sjunga gick bra och eftersom det var adventstid så sjöng vi Bereden väg för Herran.

Resan till Israel är ett minne för livet, jag vill tillbaka och se mer, uppleva mer, tänka mer!

Bilderna visar stigen och trappan ner till den damm som står omskriven i Johannesevangeliet.

Jesus botar en sjuk man vid Betesda

1 Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. 2 Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, 3 och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama.* 5 Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. 6 Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: "Vill du bli frisk?" 7 Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." 8 Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" 9 Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

Men det var sabbat den dagen, 10 och judarna sade till mannen som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära din bädd." 11 Han svarade dem: "Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!" 12 Då frågade de: "Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?" 13 Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen.

14 Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig." 15 Mannen gick då till judarna och sade att det var Jesus som hade gjort honom frisk. 16 Därför började judarna förfölja Jesus, eftersom han gjorde sådant på en sabbat. 17 Men han sade till dem: "Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag." 18 Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också sade att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik Gud.

(Texten hämtad fr Svenska Folkbibeln)

grannar

Våra nyaste grannar är här VÄLDIGT ofta...
Dom är VÄLDIGT surriga...
Och dom är VÄLDIGT många... runt 6000 tror jag...
Men dom älskar mina blommor :-)

samma ...

... motiv men i mitten av augusti

tacksam

Har tänkt här på hur otroligt mycket jag har att vara tacksam för:

Min man sen 30 år tillbaka, alla våra barn som vi fått låna mer eller mindre, släkten, vänner, jobbet, huset, bilarna, trädgården, platsen vi bor på, de gåvor och färdigheter Gud gett mig osv osv. Ja egentligen ALLT!
Vad har jag som jag inte skulle vara tacksam över? Egentligen ingenting! För av någon anledning så samverkar allt till det bästa i mitt liv.

Visst har det hänt och händer saker som är jobbiga och svåra men jag tänker att jag ändå vill vara tacksam också för det. Låter kanske underligt men med facit i hand så kan jag se att även svårigheter av alla de slag gör något bra med mig. Jag önskar mig givetvis inte svårigheter men jag vet att dom också kommer och är en del av livet.

Jag tror att om jag möter livet  med tacksamhet så blir det så mycket bättre, inte bara för mig själv utan också för alla andra runt omkring mig!

mångfald

Sitter på verandan med kaffekoppen. Njuter av sol, värme och porlande vatten från vårt lilla vattenblänk som äntligen satts igång för i sommar.
Jag njuter också av vår trädgård som står i full prakt nu.

Vi har ingen designad trädgård där blommorna är planterade enligt expertisen; i återkommande stora grupper. I vår trädgård får det bli lite som det faller sig för stunden.
Visst, jag blandar inte färger helt hursomhelst. En rabatt kallar jag solrabatten och där blommar det i rött, gult och orange. De andra går i lite mildare toner; vitt, rosa, blått, violett...
Men det jag gillar allra mest är att blommorna liksom bildar buketter i rabatten. Solrosorna sticker upp mellan Brinnande Kärlek, Randgräs och Fingerört. Bland blodnävorna sticker fröställningar från Allium upp och Pionen böjer ner sina utsökta blommor. En annan näva står fint tillsamman med vit toppklocka och med Jättedaggkåpa och brokbladig kirskål som inramning.

Jag inser där jag sitter att så ser jag på människor också. Jag har svårt med att man ska umgås i homogena grupper. Jag har vänner i alla åldrar, vänner med olika färg vänner av olika kön och det är det som gör livet spännande! Tänk vad man missar när man inte möter annan livserfarenhet än den som finns i "närmaste kretsen". Vår familj speglar väl också denna syn kan jag tänka - eller så är det så att familjen fått mig att tänka på detta sätt. Må vara vilket. Så här vill jag leva!