ut ur idet!

I dag kröp den ut ur idet. Björnen... nej det handlar nog om mig själv!
Har väl aldrig förrän i vinter insett att jag nog är mer björn än människa. Jag skulle helst sova hela vintern, i alla fall aldrig gå ut och jag är helst ute hela sommaren. Äter frukost utomhus och vill nästan inte gå in på kvällen.
Tänk om man vore en björn och fick äta som ett tok hela sommaren och sen bara sova hela vintern tills solen börjar värma upp jorden igen!

I alla fall, i dag var det dags att krypa fram! Det kändes redan igår att det var dags, tog en promenad plumsande på oplogad väg och gick sen in igen. Dagens promenad blev längre och jag kände livslusten återvända i takt med stegen! (har promenerat i vinter också men inte ofta och mer av tvång...).
Sen efter lunch plockade jag fram 2 solstolar och ställde på verandan och la ett fårskinn i ena, tog ut stickningen och kaffekoppen, byltade på mig och satte mig i sooooolen!! Och våren kom in i sinnet i takt med fågelkvitter och takdropp! Så härligt!!

Visst, det kommer bakslag men kalla, blåsiga, snöiga dagar men nu känner jag lusten igen!

Jag tycker att Höga Visan i bibeln beskriver min känsla för vårtiden så otroligt bra:

Min vän börjar tala, han säger till mig:
Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom. 
Ty se, vintern är förliden, regntiden är över, den är förbi. 
Blommorna visar sig på marken, sångens tid har kommit,
och turturduvans röst hörs åter i vårt land. 
Fikonträdets gröna frukter skiftar färg,
vinstockarna står redan i blom, de sprider sin doft.
Stå upp, min vän, min sköna, och kom!
Höga Visan 2:10-13

storslaget besök

Hade besök helt nyss. I fågelträdet....

En nötkråka!!

jag är riiiik!

jag är rik när:
- diskbänken alltid är full
- diskmaskinen går för jämnan
- huset är ostädat trots att det var nystädat igår
- frukosten tar hela förmiddan i anspråk
- duschen är upptagen hela tiden
- kaffetermosen måste fyllas på gång på gång
- tvätten hopar sig i källaren
- den nyöppnade brödpåsen är slut på en gång
- man måste tänka stort när man tänker middag
- soffor och fåtöljer är fullbelagda framför TVn

Låter kanske inte riktigt klokt men det betyder att vi har huset fullt och alla barn med pojk- och flickvänner hemma!
Så är det i helgen och jag njuter!

PS, glömde: - när man gräddar plättar av 1,6 liter mjölk :-)

bullar bullar bullar!

Dags för en bekännelse igen, det var ett tag sen sist men det är väl lika bra att erkänna:

JAG ÄLSKAR BULLAR!!!

Nu var det sagt! Kanelbullar, vaniljbullar, vetelängder, släta bullar, semmelbullar, saffransbullar!!! Finns inget som är så gott. Om jag var tvungen att välja EN sort av all världens kaffebröd så blev det en bulle!
Och faktiskt så tycker jag att mina egna hembakade är bland dom godaste ;-)

terapi

Det finns en terapi som fungerar alla dagar. Den är gratis och fyller flera funktioner. Och den finns tillgänglig nästan jämnt!

DUSCHTERAPI
En tidigare arbetskamrat kom med det begreppet och det har varit min bästa terapi i många år.

I duschen hinner jag tänka. Där kan jag gråta utan att nån hör det och tårarna rinner iväg med duschvattnet. Där kan jag be och sjunga utan att nån hör. Där får jag värme när jag fryser och där kan jag svalka mig om jag svettas.

Jag tror att det rinnande vattnet fyller en funktion i sig. Tänk bara på hur en porlande bäck ger en ro i sinnet! Och duschens normala funktion är ju rengöring - för mig både på ut- och insida!

Numera har vi ju bergvärme vilket också innebär att det ALLTID finns varmvatten så jag kan få en terapi-session!

på gång igen!

Jag har alltid handarbetat. Ja inte alltid men sen tonåren så har jag haft nånting i händerna. Jag har stickat massor, sytt, vävt, broderat. Ända tills för 10 år sen då jag drabbades av utmattningsdepression. Sen har det inte varit så många maskor stickade och vävningen har jag helt lagt på hyllan. Det har varit för kravfyllt på nått sätt, något som jag måste prestera och få färdigt och då har jag inte kunnat känna lusten.
Men för nått år sen började det klia i fingrarna igen och sticknålar och garn kom fram. Ibland stickade jag men många gånger fick stickningen bara ligga.
Senaste året har jag dock kommit igång men hållit mig till små arbeten: vantar och sockar. Jag har inte vågat mig på något större av rädsla för att inte orka slutföra arbetet.

Men så fick jag frågan av äldsta dottern: kan du sticka en pippi-tröja till min kompis? Mitt första svar var nej men jag funderade och funderade och kom så till slut fram till att nu var det dags att pröva igen.

Och i fredags kom garnet och mönstret och lusten! Så nu är jag igång! Håll tummar och tår för att jag ska hålla ut så Jojje får sin tröja :-)

PS. Drömmen är väl att lusten till vävningen ska komma igen...

behövs verkligen...

...en speciell dag för att bedyra alla sin kärlek? Kanske är det så för vi glömmer nog bort att tala om det självklara! Och ändå vill vi alla höra det ofta, ofta: "jag älskar dig!" "Jag tycker om dig!" "Du är viktig för mig!"
Lite trist bara att det blivit en kommersiell grej av det hela...

Fick i alla fall det bästa Alla-hjärtans-kortet för en hel del år sen, kanske 16-17 år, av min älskade äldsta dotter:

GRATIS PÅ ALA JÄTANS DAGAR MAMMA! stod det där och hon hade nog rätt: alla hjärtans DAGAR!

Låt oss göra alla dagar till dagar då vi talar om för någon hur mycket den personen  betyder, då tror jag alla dagar blir ala jätans dagar!

tävlingar....

... är ju så populära på internet så nu ska jag ha en tävling här på bloggen!
Jag ser att besöktickern börjar närma sig 16000 besökare såååå:

Den första som besöker min blogg efter 16000 och bor på Odalgatan och har ett förnamn som börjar på E och ett efternamn som börjar på P blir bjuden på fika på stamstället Waynes ;-)!
Jo personen måste också ha en blogg och vara medlem på facebook!

Å alla ni andra som besöker min blogg är välkommen till Svansele på fika nääär som helst!

älska, älska, älska!

När vi varit familjehem i ca 1 år fick - eller rättare sagt begärde - vi handledning. Vi fick förmånen att träffa en psykolog varannan vecka under en lång tid. Vi var det första familjehem hon handledde och det var ett mycket intressant samarbete. Vi stämde bra överens personligt också vilket ju inte försvårade direkt ;-).
Jag tror att denna handledning är en tungt vägande faktor till att vi fortfarande är familjehem för vi fick såna verktyg. Vi lärde oss också att prata och resonera med varandra under denna tid vilket varit en förutsättning för att få jobbet att fungera som det gjort och gör.

Under denna tid hade vi en biologisk mamma som gärna ville ha tillbaka sitt barn och det är ju så det är! Men hur förhåller man sig när man står mitt i det? Som nybörjare har man inte en susning, det blir bara en massa känslor som rusar och rädslor som vill ta struptag på en.

Vi tog upp detta i handledningen och då fick vi ett råd som sedan dess varit vår ledstjärna i alla mellanmänskliga relationer faktiskt!

På min fråga om hur jag skulle göra och förhålla mig till det faktum att barnet som flyttat till oss kanske inte skulle bo kvar svarade hon:
"Du ska älska! Det är det enda du kan göra och då har du i alla fall gjort det!"

För mig och min man har det blivit självklart att alla som kommer i vår väg för kortare eller längre perioder: placerade barn, kompisar, pojk- och flickvänner osv, har rätt att få kärlek när dom kommer till oss. Det är inte alltid enkelt och det handlar inte om känslor utan om en inställning!

Bibeln talar om att vi ska älska vår nästa som oss själva och där finns min källa: Guds kärlek som är alltings ursprung, själva kärlekens väsen. Det är bara om den kärleken får gå igenom mig som jag kan ha kärleken som livshållning.

att ett brev...

... i ett fönsterkuvert kan klösa hål på skorpan igen... tur att såret håller på att vara litet och mest ett ärr...
Och samtidigt är det så jag vill ha det! Jag vill inte glömma, jag vill att det ska göra lite ont för slutar jag känna smärtan så vet jag inte vem jag är! Och då vet jag inte om jag kan känna med någon annan i deras sorg.

kallelse?

Vad är det som gör att man kan känna glädje och ork i sitt jobb el liv fastän omständigheterna pekar på något annat? Det har jag tänkt på i dag.

Vi är ju familjehem vilket innebär att vi tar emot barn i vår familj för längre eller kortare perioder, barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar. Vi har för närvarande 4 barn boende hos oss och dom har alla bott mer än 3 år.
En kommentar på detta som vi ofta får höra är "Ooh vad ni är duktiga!" eller "Hur orkar ni, jag skulle aaaldrig...".
Jag tänker aldrig så! Att få ta emot barn på detta sätt är så roligt och en sån utmaning! Orken finns trots att jag rimligen inte skulle orka (ålder, utbrändhet osv)

Fick i dag ett mejl som handlar om detta med att orka med i jobbet.
En god vän skriver ang sitt jobb som lärare:

"Det där med att leva i sin kallelse och inte tappa fokus så ens drömmar inte får utrymme att komma fram. Jag tror det handlar just om att finnas till för eleverna. I en vardag som kräver prioritering för att det finns så mycket behov där är det viktigt med fokus så att man tar tag i det Gud vill. Tror Gud överför sin vilja till oss med att ge oss längtan. Så när man tar tid och lyssnar så klarnar uppgifterna. Jag vill finnas här och prioritera eleverna. Det är lätt att missa vad man själv längtar efter i bruset. 

Och det blir inte betungande, inte ett till måste (hur ska jag hinna med detta också). Det blir till stor glädje. Om man sitter själv i klassrummet också kommer någon och knackar på, det är roligt. Eller som förra veckan då vi hade personalmöte. Då var jag tvungen att smita iväg två gånger för att se till hur det gick i mitt klassrum där det var två elever."

 

Men vad är det då som gör att vi orkar och känner glädjen? Jag tror att det handlar om att vara på rätt plats i livet. Jag tror på en Gud som lägger ner gåvor och längtan i människor.

För mig och min man är familjehemsjobbet vår kallelse i livet, något som var tänkt för oss känner vi. Och när vi är i det blir det inte betungande! Visst, ibland är det ett svårt och tungt och jobbigt jobb men det är ändå inte betungande om du förstår skillnaden!

Jag tänker också på att vi gått igenom en hel del svårigheter i jobbet men ändå fortsatt, det är som om svårigheterna bara sporrat oss och gett oss mer längtan.

Så tror jag Gud arbetar med oss, Han förbättrar oss för vår uppgift och kallelse genom att utsätta oss för det lite jobbigare.

En annan sak som också hör ihop med detta är att om vi var och en gör det Herren vill att vi ska göra så är det garanterat ingen som behöver jobba ihjäl sig. Jag tror att Han har sån koll att arbetsuppgifterna både räcker för alla och i rätt proportioner.

Kanske är jag barnslig som tror så här men då vill jag vara barnslig :-)

jag.har!

För nån vecka skrev jag ett inlägg om att jag ville ha en katt men att min allergi sätter käppar i hjulet. Vi har letat och funderat och träffat några katter men det har inte funkat.
Så fick vi vetskap om en katt som skulle omplaceras och fick möjlighet att ta hem honom på prov.

I torsdag kom han då in i vårt hem: en majestätisk svart katt vid namn León! Första dygnet låg han under soffan och tryckte. Tyckte nog det var en chockartat upplevelse att komma in i familjen Holmlund där det aldrig är tyst och där den yngste jagar en för fullt så fort man sticker fram nosen.
Men på fredagkväll kom han fram och sen har han varit med mer eller mindre.

Och jag verkar tåla honom! Visst kliar ögonen om jag gosar med katten och sen stoppar fingrarna i ögonen men det behöver man ju inte göra! Sen är ju tanken att han ska vara utekatt också (och jaga de små djuren med lång svans som jag så innerligt avskyr!!) och dessutom bo en del i lillstugan med Moa.

lovsångsdagar

Vissa dagar behöver jag sjunga. Sjunga lovsång till Gud!
Och då är Spotify super.
Har hittat "vardagslovsång" som man ha på och smånynna till, enkla små sånger som man lär sig fort och sånger som man redan kan...

Sök på Gemenskap.

bister. Och vackert!

I dag är det bistert. Temperaturen har varit nere på - 40 här i byn men hos oss "bara" -35.
Till råga på all kyla så var det strömavbrott när vi vaknade. Lite panik för mannen som skulle iväg på jobbet men det löste sig också med en kollega som hade vägarna förbi och hämtade upp honom.

Nu har dock strömmen kommit tillbaka och elementen börjar bli ljumma i alla fall.

Bilden nedan är tagen alldeles nyss genom fönstret här bredvid mig. Fåglarna måste ju frysa också tänker jag!

förspilld kvinnokraft...

... var det nån som sagt om handarbete och jag måste säga att jag tycker synd om den personen!
För jag har hittat tillbaka till stickandet och det är så roligt! Även om axlarna värker så kan jag inte låta bli! Dessutom är det på intet sätt förspilld tid att göra varma, vackra vantar eller en disktrasa i restgarn eller nått annat användbart!

Hittade en tävling HÄR där man kan vinna både garn och choklad, tala om en perfekt combo! Tävla du också :-)