glad!

I dag var det dags! Ja, man bör väl börja köpa julklappar nu när december snart är här... så jag drog iväg till stan - Skellefteå - för att göra av med lite pengar... eller mycket, beror på hur man ser det!

På en av de första butikerna stötte jag ihop med en fd granne. Vi har inte setts på flera år men det blev ett kärt återseende. Hon berättade att hon följer mig här på bloggen och så sa hon nått som gjorde mig så glad: Nästa allt du skriver berör, det är saker jag kan relatera till i mig själv!

Tänk att här ligger jag i soffan med datorn på magen och trycker på tangenter och det får beröra någon annan! Visst skriver jag för att nå ut men det är svårt att veta om man göra det när det är rätt få kommentarer. Och samtidigt skriver jag ju för att jag vill skriva, och då har det egentligen liten betydelse vem som läser.
Men oooom jag inte ville nå ut kunde jag ju lika gärna skriva i en bok här hemma och det gör jag ju som ni ser inte!

Så nu när det närmar sig 31000 besök på bloggen så är det väl dags att verkligen säga ett stort

TACK

för att just DU läser mina funderingar och bekännelser!

Och jag blir jättejättejätteglad när någon kommenterar, både på bloggen och i verkligheten!

det enda jag vet...

Läser varje dag på facebook denna fråga: Tror du på Jesus?
Det är en grupp jag fått inbjudan till som har detta namn men jag känner att för mig är det en högst väsentlig fråga varenda dag: TROR DU PÅ JESUS CATHARINA?

Och mitt svar är JA, jag tror! Det är det enda jag vet att jag  gör!! Och det är det enda som är riktigt viktigt!!

Tror du på Jesus?

dax igen

Nu är det dax igen för en sån där toksak som jag ibland lovar... typ som när jag sommarpratade i Skråmträsk i juli! Det var för övrigt otroligt häftigt och roligt och gav verkligen mersmak!

Som sagt, dax igen. Denna gång handlar det om Tisdagscafé i Missionskyrkan i Malå och nu ska jag både prata och sjunga. Min bästis Helen ska spela.
I dag har jag varit hos Helen i Malå och vi har övat och det har gått jättebra faktiskt! Problemet är bara att jag är ganska förkyld och hostig och rösten är väl inte på topp... jag hoppas att jag blivit liiite bättre innan tisdag i alla fall...

Vad ska jag prata om då? Ja temat är Årstider och det kommer nog att handla en del om jämförelse mellan livet och de olika årstiderna men än är jag inte helt klar med vad jag ska säga sååå...

Det känns i alla fall som en förmån att få sjunga och berätta om mitt liv och framför allt hur tron på Jesus gjort att jag är där jag är! Och jag hoppas att nån får gå därifrån med en liten gnista av hopp i alla fall!!

häftigt

Fick ett mejl häromkvällen:
"Kanske du går runt och har en lucialåt i huvet? En som handlar om hopp. Om
ljuset för den som vandrar i mörkret och tappat tron på livet...
Jag har en liten idé hur melodin går men saknar text."

Jag svarade direkt:
"Ska kolla ;-), känns som om det finns nått därinne!"

Sen tog jag datorn och skrev och på 10 min skickade jag det vidare.

Dagen efter fick jag en "rå" version med musik till "min" text!

Sånt är häftigt!!!

ps.

Det var ju i alla fall tur att hon inte sa att jag var ett skräckexemplar....

jag - ett skräckexempel?

Befinner mig återigen på NUS och har dejtat min plastikkirurg (oj, det där lät som om jag plastikopererar mig både här och där!!!).
Hon bekräftade det jag egentligen alltid vetat men alltid slagit bort: jag är ett skräckexempel!!!

Man ska rimligen läka ihop en bukplastik på max 2 månader men för mig verkar det ta betydligt längre tid...

Jag fick också veta att man läker bättre om man vilar... aaanade det... men varför vilar jag då inte i den utsträckning jag borde? Kanske för att jag känner mig lat?! Kanske för att jag får dåligt samvete när mannen jobbar heltid både borta och hemma?! Kanske för att det helt enkelt inte är möjligt att vila vissa dagar hos familjen Holmlund och vad gör man åt det?!!!

Nåja, nu ska här vilas! I alla fall när barnen gått i säng ;-)

lätt osocial

Jag har världens bästa jobb, det har jag skrivit förr och så är det!
Jag behöver inte stressa iväg på morgonen men har ändå utmaningar hela tiden. Jag får träffa socialtjänst och känna att vi gör ett bra jobb och att vi har en dialog som är  givande åt båda håll.
Jag har världens härligaste barnaskara mellan 4 och 24 och jag har förmånen att få ha dom hemma en hel del! Dessutom trivs jag rätt bra i mitt eget sällskap och har inga problem med att vara ensam...

MEEEN det finns en stor nackdel, jag träffar få vuxna! Och för en enstöring som jag är det ibland förödande för jag  behöver utmaningen i vuxensamtal, jag behöver vänner som jag träffar regelbundet.

Det blir lätt motsägelsefullt att både vara enstöring och ändå ha ett stort behov av kontakt med vänner. En hel del kan faktiskt nätet fylla ut men inte allt! Inte på nått sätt allt! Man behöver få mötas öga mot öga!

Jag har en bra bönegemenskap på distans med en vän. Vi mejlar eller smsar och bestämmer att nu ber vi tillsammans trots att vi är på olika håll. Det funkar fantastiskt bra men även på det området måste jag ibland få träffa bönevänner "på riktigt".

Just nu känner jag mig ensam trots att det springer ungar runt omkring!

årets....

... resa inleds idag, ja inte min men bästa största dottern och mågen åker iväg för 5 veckor i sol och värme.
Årets resa går till Bali och Filippinerna - eller Filipipperna som en unge i grannskapet sa en gång - och jag unnar dom det verkligen!
Dom har båda jobbat heltid hela sommaren och hösten och Emmy pluggar dessutom heltid på distans och det kan hon inte lämna hemma. Men dom behöver få vila, vila och vila nu!

Första gången dom åkte iväg på långresa var jättejobbig, och året då även Anton och Stina åkte samtidigt var fasansfullt. Men jag har vant mig och vet att veckorna går fort.

Och jag önskar dom en helt underbar semester!!!

julklappar...

... börjar det vara dags att tänka på börjar jag inse. Med stor barnaskara i alla åldrar är det ju inte gjort i ett nafs även om de 2 äldsta talat om vad dom vill ha och då är det enkelt! Svårast är nog 11åringen som enbart önskar dyyyra grejer: ny mobil, surfplatta, dator, spelkonsoll... Minstingen han önskar sig en "ny skjutbössa med kikarsikte som pappa" (påverkar man barnen med sina intressen eller???)

Min man har alltid varit barnsligt förtjust i att fixa paket. Innehållet är inte lika viktigt men han gillar att överraska och komma med sånt man inte förväntat sig. Genom åren har jag fått en hel del lappar med texten: "köp dig...." och olika saker jag prata om att jag skulle vilja ha. Och eftersom vi har totalt gemensam ekonomi har det aldrig spelat nån roll om jag använt mitt eller hans kort när jag inköpt min julklapp :-)

För ett år sen köpte vi en ny bil och mannen brukar säga att det är Catharinas bil! Den står på han och är vår men visst är det liiite kul att han säger att den är min och själv kör omkring i gammbilen.
Fjolårets julklapp var ett gammalt rostigt extraljus och en lapp att jag skulle få nya till nybilen.
Det fick jag i helgen!

3 fina xenonljus som han monterade och bäste mågen kopplade in så nu har jag superljus när jag kör MIN bil!