Det är bara att erkänna, jag är INTE lagd åt det sentimentala eller nostalgiska hållet. Lever i mångt och mycket här och nu.
Visserligen har jag en förmåga att komma ihåg viktiga datum och årtal och minnas tillbaka men utan nostalgi eller sentimentalitet.
I kväll inträffade dock en sak som kunde locka fram det sentimentala i mig - eller kanske hellre lite sorg över det som blev... och samtidigt glädje över det som skall komma i stället och glädje över ett klokt fattat beslut.
Jag är i princip född in i Missionskyrkan i Norsjö. Den är byggd i slutet av 50-talet och mina föräldrar flyttade in där i vaktmästarbostaden när dom gifte sig 1960. I juni -61 föddes jag och bodde där tills den dag jag som vuxen flyttade ut. Mina föräldrar bodde kvar där tills för 3 år sen, efter mammas död bodde pappa kvar själv.
Jag är liksom född in i församlingen också även om jag i tonåren själv fattade beslut om att följa Jesus. Det var söndagsskola och därifrån blev jag hemskickad för att jag pratade för mycket... Sen scouter, ungdomsverksamhet, sång och musik, kompisar mm. Otaliga är de gånger man smög sig in i kyrkan för att spela och sjunga när ingen annan var där. OCH tjuvspela på kyrkorgeln trots att det var lite förbjudet! Och som barn lekte vi syskon i kyrkan medan mamma städade!
Dessutom har vi många gånger firat jul i församlingsvåningen då vi var många och inte rymdes i lägenhetens trånga kök....
I Missionskyrkan är jag född och döpt. Där gifte vi oss och där döptes vår äldsta dotter. I Missionskyrkan bestämde jag mig för att jag ville vara kristen.
I kväll användes Missionskyrkan som kyrka för sista gången genom en Gudstjänst där kyrkan togs ur bruk. Som en symbol bars den stora bibeln som legat på förbundsbordet sen invigningen i mars 1958 ut; Missionsförsamlingen består men flyttar ut ur kyrkan.
Varför kanske nån undrar? Jo förra hösten drabbades kyrkan av en stor vattenskada i församlingsvåningen - källaren. Så stor att man fick lov att riva ut allt. Efter många funderingar så kom möjligheten att sälja till kommunen som behövde lokaler för ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Ett mycket bra alternativ som församlingen tog.
Jag hade inte trott att det skulle berör mig så starkt att medverka i sista Gudstjänsten i mitt barndomshem - för kyrkolokalen var också hemma! Det blev så starkt med alla minnen och alla tankar på de äldre som varit med sen kyrkan byggdes. Och allt som påminde om mamma! Adventsljusstakarna i fönstren som hon putsade och gjorde fina varje år!
Och samtidigt känns det ju jättefint att kyrkan får bli något bra!
Gud bor inte i hus av trä och sten, står det i bibeln och att församlingen fortsätter att leva är väl ett bevis på det!
