ännu ett år

Bokslutsdags igen. Känns som nyss jag skrev det förra...

Detta året är det värsta i mitt hela liv! Känns som om jag skulle kunna sätta punkt där men jag ska ändå skriva lite mer.

2013, året då den nattsvarta sorgen präglade vår familj.

2013, året då en av döttrarna blev utsatt för våldtäkt.

2013, året då Tomas fick hjärtinfarkt och bypass-opererades.

2013, året då Simon blev pappa och vi fick förmånen att kalla oss farmor och farfar!

2013, året då vi köpte husvagn igen trots att jag sagt ALDRIG mer!

2013, året då vi blev vårdnadshavare till 3 av våra lånebarn!

2013, året då jag fick möjlighet att sjunga på ett nytt sätt och i det känna mig så rätt i livet!

2013, året då vi faktiskt skrattade tillsammans väldigt mycket!

2013, året då vår äldsta älskade dotter flyttade hem och flyttade ut igen till sitt eget nyrenoverade hus!

Summan av året...tja, vi lever och familjegemenskapen är viktigare än nått annat!

Gott slut och ett välsignat 2014 önskar jag er trogna läsare! Och vi går mot ljuset!!!

julbön...

...från en trött mamma.

Gud, du som sänkte dig till att bli människa som vi, hjälp mig att se din storhet i stället för de ostädade huset. 

Hjälp mig att sätta fokus på Dig i stället för på maten och allt annat som ska fixas.

Hjälp mig att vara en kärleksfull mamma i stället för att irritera mig över barnen som bråkar och tjatar.

Och hjälp mig att orka trots förkylning och hosta.

Låt vår jul bli en fin högtid där vi firar Din födelsedag trots att sorgen gör sig påmind hela tiden.

Amen.

färdas mot ljuset

Åkte hem från stan i eftermiddag precis när det mörknade. Eftersom vi bor i inlandet åkte jag mot väster där himlen fortfarande var ljus. En tanke kom: jag färdas mot ljuset!

Det var ju en sanning med modifikation för solen hade gått ner och nu är det lika mörkt i väster som i öster.

Men visst färdas vi mot ljuset! I morgon vänder det mot ljusare tider igen!

Och visst färdas vi mot ljuset för den dag vi slutar vårt jordelivet så får vi gå in i det eviga ljuset! Och vi får möta den vi firar i denna mörka tid - Jesus!

ett år...

Ja, så kom då dagen. 1-års dagen.
Att tiden gått så fort och ändå så oändligt långsamt.

Jag kommer nog aldrig - så länge jag har mina tankar någorlunda klara - i livet att glömma det telefonsamtal jag fick från Emmy måndagen den 17 december 2012:
"Mamma, Rickard ringer och säger att Robin varit med i en trafikolycka och omkommit..."

Robin fattas oss nått så otroligt! Hans plats är så grymt tom! Jag saknar honom så det gör ont!

Emmy håller just nu på att flytta in i sitt lilla bruna hus och jag tänker hela tiden att Robin borde fått vara med också! Han skulle ha älskat att renovera och greja och få till det! Men så blev det inte... och vi sörjer honom och vi sörjer med Emmy och med hans övriga familj!

förra året...

...den 15 december hämtade vi Emmy och Robin på flyget.

Puh, äntligen hemma, äntligen andas ut, äntligen sluta oroa sig.

Det var sista gången vi fick träffa Robin... 

Så oändligt saknad...

följa stjärnan

I dag är det första advent och i nästan alla hus lyser stjärnor i fönstren. Stjärnor av alla de sorter och färger, så och hos oss!

Men hur många tänker på varför vi dekorerar med stjärnor? Det är ju för att påminna om stjärnan som vägledde de vise männen till Betlehem.

Vi har en 12-åring i huset. I hennes huvud finns just nu bara stjärnor. Inte adventsstjärnor utan stjärnor i bemärkelsen kändisar och kändisar i bemärkelsen One Direction och Justin Bieber med flera. Hon skulle nog utan att tveka följa dessa stjärnor vart som helst om hon fick chansen...

Jag följer stjärnan som leder till Jesus... Det är vad jag vill tänka på i adventstid.

Vilken stjärna följer du?

önskan

Jag önskar du ville låna mig ditt öra, att du ville ta dig tid att stanna upp och verkligen lyssna.

Du ser, det tar sån tid innan jag verkligen orkar prata om allt det jobbiga.

Det tar tid att öppna dörren dit in där sorgen och smärtan finns. Jag kan prata om djupt och grunt och allt möjligt men att berätta om sorgen och smärtan och saknaden tar tid och sitter långt inne.

Om annat pratar jag snabbt och bestämt men när jag får berätta om sorgen då kommer orden långsamt och stapplande.

Men jag längtar efter att få prata, jag behöver få prata. Så snälla, ta dig tid nångång. Var inte rädd för mitt stapplande språk och tårarna som vill komma och rösten som bryts....

Jag önskar...

bibliotek

I vårt hus finns måååånga barnböcker.

Det blir så när man själv är bokintresserad och har haft småbarn i huset i 25 år.

Böckerna har varit spridda över huset i olika hyllor och rum men nu när vi håller på med stora folkomflyttningen (alla barn byter rum med varandra) så fick alla böcker flytta till en hylla i ett allmänt utrymme.

I vårt hus är det pappan som lär barnen att be med egna ord. Först ber man Gud som haver barnen kär och sen tackar man Jesus med egna ord. 

Vår lillis är rätt envis och vill inte alltid be på kvällen men jag brukar be ändå. En kväll när han faktiskt var med på noterna bad vi barnabönen tillsammans och sen sa han att vi skulle be "tack Jesus". Jag frågade vad vi skulle tacka för varpå han svarade "biblioteket".

Så roligt tyckte han det var med alla böcker som han kan välja ur när vi ska läsa på kvällen att ha t o m ville tacka Jesus för det!

glad :-)

Jag har nog skrivit om detta förut men måste bara ta det igen!

Sen jag brände ut mig för drygt 10 år sen har jag lidit av vinterdepressioner. Jag har hållit ihop någorlunda fram till jul men sen har resten av vintern varit mörk och tung. Och hösten har varit en pina för då har jag bara gått och gruvat mig för mörkret och julen och ännu mera mörker.

Men för drygt ett år sen fick jag vara med om ett under. Ett riktigt under! Sånt som inte ska hända egentligen! Depressionen försvann!

Jag hade gått med ett annat bekymmer efter en operation och fick förbön för detta, detta blev markant bättre direkt och efter ett tag märkte jag att även depressionen var borta. Jag hade fått en bonus av Gud! Jag blev inte bara bättre i operationssåret, jag blev fri från vinterdepressionen också!

I höst har jag bara känt glädje och förväntan inför mörkret och vintern. Jag känner en glädje som inte går att beskriva mitt i all sorg och alla jobbigheter vi gått och går igenom. Jag längtar efter jultiden och mera snö och kyla. Jag njuter av att det mörknar vid 16-tiden och att det är mörkt när jag stiger upp.

Och här sitter jag och lyssnar på julmusik och tittar på mandarinerna och juläpplena i fruktskålen!

Gud är så god!

ett dygn i radioskugga

Hemma efter ett dygn mitt i skogen.

Ett dygn i gemenskap med nya och gamla vänner.

Ett dygn i tillbedjan, bön och lovsång.

Ett dygn av skratt och glädje men också tårar. Tårar av sorg, tårar av glädje, tårar av berördhet.

Jag har sjungit, sjungit och sjungit. Mer än jag sjungit på senaste året. Så underbart. Och så stort att få samarbeta med en fantastisk pianist.

Ett stort tack till alla syskon i Herren men största tacket till Herren själv!

        

       

       

       

längtar

Jag längtar efter gråväder och blåveckor.

Dagar då allt bara är vardag och tråkigt och vanligt.

Dagar då barnen är på dagis och i skolan och mannen jobbar.

Dagar då lugnet och tystnaden lägrar sig över huset mellan 8.30 och 13.30.

Snart, snart, snart är vi där... hoppas jag!

skärpning!

- Nu får det väl ändå vara nog med tramset! Det är verkligen på tiden att du uppdaterar bloggen Catharina!

- Okeeej då...men jag har inte haft nått att skriva om....

- Men tänk på nån annan än dig själv nångång! Du har ju faktiskt dom som vill läsa.... Sandra till exempel.

- Jo jag vet men det har varit så mycket i höst så jag har inte haft orken... Och sen har jag inte nått att skriva om...

- Men du vet ju att inspirationen kommer när du sätter igång...

- Så är det väl...okej då jag gör väl ett försök då!

2 år

I morgon är det 2 år sen det som inte kunde hända ändå hände.
2 år sen min brorson Jesper dog i en motorcykelolycka.
2 år av sorg och oändlig saknad!

Han blev bara 18 år ung, en glad och lycklig ung man! På bilden är han bara 11 år.

jo tack, det är okej.

Uppdateringen av bloggen har lyst med sin frånvaro de senaste veckorna.
Hinner inte, orkar inte, har inget att skriva om känns det som.
Folk frågar hur det är och jag svarar oftast:
"med mig är det okej men vi har haft ett tufft år och det sliter på oss alla".
Jag är trött över allt förnuft men jag är glad och lycklig att min man är hemma och börjar piggna till.
Barnen börjar slappna av och med det kommer div reaktioner på allt som hänt, ffa i konfliktform vilket ju inte gör en piggare direkt...

Men som sagt, vi har det så bra! Det är så stort att allt gått vägen och vi njuter av att livet går vidare och att vardagen är som vanligt - nästan i alla fall...

TACK alla er som hör av er, bett för Tomas och oss, funnits för oss mitt i stormen.

Vi hörs!

om

Sitter här i min ensamhet och filosoferar. De fyra små är hos kontaktfamiljerna i helgen och mannen kvar på sjukhuset tills i morgon så jag har haft HEEELA dagen för mig själv.
Jag bad en bön om vackert väder och välsignad tid och det har jag verkligen fått!!

Och jag inser att om jag inte hade barnen så skulle jag ha en massa tid att slå ihjäl! Då skulle jag ha välstädat för jämnan och då skulle jag hinna sticka allt jag vill sticka och baka allt jag vill baka! Nu stickar och bakar jag i alla fall men städa hinner jag sällan göra ordentligt!

Och jag inser också att jag skulle nog bli lite uttråkad för visst är det härlig att få vara ensam nån dag då och då men helst vill jag höra barnen leka och skratta - och bråka och skrika också för den delen!

gemenskap

Som jag många gånger skrivit har jag ett växthus som jag älskar! Där har jag min oas, med pelargoner i alla färger, en soffa med massa kuddar, två sköna korgstolar och ett bord. Och en kamin!
I växthuset sitter jag gärna själv en stund och läser bibeln, ber och funderar. Där vattnar jag och plockar med blommorna eller går bara in och andas en liten stund.

När vi satte upp växthuset var tanken kanske mer lusthus. Vi tänkte också att det ska vara ett ställe för möten, där man kan sitta och prata en stund.

I söndagskväll hade jag två goda vänner på besök, vi brukar träffas då och då för samtal och bön tillsammans och nu var det min tur att vara värdinna och jag valde växthuset som mötesplats. Det var lite kyligt så jag tände en brasa i kaminen, tände ljus och fixade fika. Dom kom och vi fick några timmar tillsammans och innan dom åkte var det mörkt och bara stearinljusen lyste upp.

Tänk att ett växthus kan bli ett bönhus! Och ett VÄXHUS, ett hus där man får växa i mötet med människor!

Jag är enormt tacksam för denna bönegemenskap där jag får växa och vara! Och förhoppningsvis får jag ge något till mina vänner också!

höstkänning

Nu får hösten komma! Nu är jag faktiskt mätt på sommar!
Trodde aldrig jag skulle känna så men vi har gjort så mycket i sommar, verkligen haft en härlig sommar trots att vädret periodvis varit uselt.

Och vi hann med allt detta INNAN Tomas blev sjuk.

Så nu får hösten gärna komma, barnen börja om i skola och förskola, luften bli högre och friskare och höstlugnet infinna sig!

rapport

Just när man tror att livet är lugnt brakar ovädret loss igen.

Just när vi tycker oss stå på ganska fast mark igen hamnar vi på ett gungfly.

Tomas fick en hjärtinfarkt i lördags. Vi hade varit på dop och skulle hem. Han hade målat klart huset på förmiddan och planerade att ta ner ställningen på söndagen. Så blir han akut sjuk, åkte in till Skellefteå och blev flyttad till Umeå för kärlröntgen på söndag morgon. I dag blev det klart att han ska kranskärlsopereras så snart det går.

Så är det och vi är glada att allt gått bra hittills och att han är där han är och får hjälp.

Vi övriga försöker leva som vanligt med sol och bad. Men visst kommer oron och tårarna ofta...

5 år

Tänk om man kunde behålla 5-åringen inom sig...
Då man är 5 tror man att man kan allt, då litar man fullständigt på alla och har man nått bekymmer så kan mamma eller pappa fixa det.
Är man ledsen kryper man upp hos nån av de större och får tröst en stund.
Sen den fantasi man har: man bygger vägar och önskar sig en skogs-skördare i födelsedagspresent, helst en riktig men en leksaks kan också funka.
Vill man gå klädd i fotbollsmundering hela dagen så går det också - man ÄR ju fotbollsspelare och då måste man ju ha skydden på även om man ska hälsa på morfar.
Och dessutom tror 5-åringen att han/hon är STOOOR! Så stor att man kan stå i mål när man spelar fotboll :-).

I bibeln säger Jesus att vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Jag har ofta tänkt på detta och på att man måste bli liten... men det handlar kanske inte om storleken utan om tilliten...

När något går sönder för vår lillis så säger han nästan jämt: det gör inget för pappa kan limma!

Jesus kanske menar just detta, att vi ska komma till Honom med ALLT i tron att HAN fixar det åt oss, att Han hjälper oss med allt.
Jag tror att Han vill att vi ska tro att vi kan allt men hela tiden ha pappa med oss.
Och jag tror att Han vill att vi ska krypa upp i knäet på Honom och säga som vår lillis: pappa, du är min bästa "jän"!

gråmåndag

En av alla dessa dagar.
Överfalls av sorg och saknad.
En dag då "varför???" är den förhärskande känslan inom mig.

Smärtsamt att andas,
borde vara duktig,
orkar inte ens ringa pappa och prata med honom fastän jag borde,
smärtsamt med barnens lek,
orkar inte lyssna,
vill bara stänga av allt.
Gå i ide,
in i en kokong...

Men tiden går och dagar som denna kommer mer och mer sällan.
hoppas jag...

tecken

Insåg nyss att ett tydligt tecken på att jag har liiite för mycket omkring mig och att stressen står där på lur är att jag inte hinner tänka klart.

Det är som om tankarna står på kö. Ungefär som i en skrivare där dokumenten står på kö i väntan på att skrivas ut. Jag har ett stort behov av att tänka, fundera och be. När allt är lugnt och vardag hinner jag med utan problem men på sommaren är det lite mer liv i luckan... och jag känner hur många tankar förblir halvtänkta...

Slutet av juli - början av augusti är för mig den tid på året då jag har mest omkring mig. Då är alla barn hemma och då börjar sommarlovet ändå gå mot slutet och "vad-ska-jag-göra"-dagarna blir fler och fler.
Samtidigt är sommaren MIN tid då jag känner hur jag hämtar solenergi inför den kommande vintern. Det kan  blir lite dubbelt detta men jag är ändå så nöjd med att få leva livet som jag gör!

reträtt

Jag har tagit en paus, retreat, i natt. Gått till reträtt men inte så långt.

Till vår lillstuga där tystnaden är nästan öronbedövande och där det doftar sommarstuga och träväggar.

Här finns inget som stör tankar och böner och när jag somnat finns ingen som väcker.

Vilken lyx egentligen! Jag är ju fortfarande hemma!

denna sommar!

Det eviga samtalsämnet, vädret. Denna sommar har vi väl knappt talat om annat än att vi längtar efter sommar. Ja vi hade ju en ordentligt släng av sommar i slutet av maj - början av juni men det räcker ju liksom inte.

Jag är beroende av sommar och värme och när jag då hela tiden fryser så blir jag inte glad. Varenda dag hoppas jag att NU ska väl ändå sommaren komma tillbaka men icke... lika kallt i dag också.

Samtidigt är vädret rättvist för inte nån människa kan göra något åt det. Det är som det är bara och man får gilla läget.

Men idag är jag less och låg och har ont i huvudet och längtar efter något roligt och upplyftande!

Och i detta går jag in på en länk på facebook och får höra detta:

 

 

ernst?

Jag har förstått att många kvinnor önskar sig en "Ernst", en man som barfota fixar och trixar med allt i huset och trädgården och dessutom lagar himmelsk mat och bakar fantastiska grejer.

Jag önskar mig ingen sån för jag har en Tomas! Han är en fena på korv och makaroner, kokar fantastiskt kaffe över öppen eld, fixar och trixar med det mesta i och utanpå huset, hjälper mig med de tyngsta jobben i trädgården och är dessutom världens bästa pappa.

Sen kommer han på smarta lösningar också. Som den portabla grillen vi har i husvagnen: en gammal stekpanna han hittade i sandlådan, ett rostfritt galler från ett kylskåp och två avklippta, gröna växtstöd: enkel, smart, snygg och funkar utmärkt! Höjden till glödbädden ändras genom att trycka ner eller dra upp växtstöden och varmhållningszoner finns.

Sen kan jag själv också om jag sätter den sidan till ;-). Som blomstöden till solrosorna som började luta betänkligt häromveckan: lite avverkning i skogsdungen och några snören så var det fixat! Och snyggt blev det tycker jag :-).

husvagnsliv

Är ute på sommarens tredje husvagnstripp och jag kan än inte tillstå att jag tycker om att bo i husvagn.

Visst, det finns många fördelar och faktum är dessa är fler än nackdelarna men jag vet ändå inte...

Det är TRÅNGT! Och ja, vi har en liten vagn men jag skulle inte känna att det var rymligt ens i en amerikansk villavagn!

När det är trångt blir min stubin ännu kortare än vanligt vilket resulterar i konflikter ofta orsakade av mig...

Men visst funkar det ändå speciellt som bi besöker goda vänner och har trevligt!

Och får åka hem till 200 kvm i morgon!

25 år

Jag har svårt att förstå att det gått 25 år. Sorgen är ju fortfarande så stor och smärtsam. Och för varje ny förlust rivs den upp igen.

Som jag tidigare skrivit ändrar sorgen ansikte på nått sätt men den är lika djup. Kanske är det jag som förändras och inte sorgen... kanske är det jag som med åren fått mer livserfarenhet och kan hantera sorgen på ett annat sätt än från början.

Förlusten kan aldrig kompenseras. Den är total.

midsommar

städat?

Läste i dag en uppdatering på facebook som jag så väl kände igen mig i. Det är skrivet av en kvinna som lever ungefär samma sorts liv som jag dvs är familjehem med flera placeringar.
Så här skriver hon:

"Nackdelen med att ha stort hus och stor familj är:
När man börjar städa en del av huset och sedan avbryter för att t.ex laga lunch...och livet liksom avbryter mig i städningen så jag måste fortsätta mycket senare samma dag eller kanske dagen efter så har det ju redan hunnit bli stökigt där jag städat?!

Fördelen är: Ingen förväntar sig att jag ska ha städat!" (Maria Almsand)

Sitter just nu och ser ut över kaoset. Tvätten står i 4 ikea-säckar, diskmaskinen är öppen och väntar på att tömmas. Odiskad disk står på diskbänken inklusive plättarna sen lunchen, en halv gurka som yngsta tjejen lämnat, en "plantering" som minsten gjort och glömt inne, ett halvätet äpple, 2 nybakade bröd mm, mm. Stolarna står utdragna i en röra - något jag avskyr, vill ha dom inkörd på sin plats under bordet!!! - och det ligger diverse kläder och leksaker runt golvet. Och det är bara köket jag beskriver. Resten av huset är ungefär i samma stadie av kaos!

Och det är som Maria beskriver: man städar på ett ställe och sen är det fullt så fort man vänder ryggen till!

Jag har nån sorts ambition att ha snyggt omkring mig. Om jag levt ett någorlunda normalt liv för en 50+-are så hade jag nog haft väldigt välstädat. Men nu lever jag ett rätt annorlunda liv mot många av mina jämnåriga. Visserligen finns en grundordning som gör att vi kan få snyggt i hela huset på nolltid om vi hjälps åt och måste (dvs man ska få besök)...

Men det jag undrar över är vad folk förväntar sig när dom kommer hit? Tänker man: oj här var det stökigt? Eller tänker man : här bor det många!

Jag hoppas på det senare men är alltid orolig att det ska vara det förra.... 

man vänjer sig

Saknaden och sorgen är enorm. Den är mörk och svart och stor.
Folk funderar hur det går och jag svarar: vi står på benen.
Nån funderar om det inte är dags att gå vidare ur sorgen men det kan man aldrig. Sorgen ändrar bara ansikte, blir mindre smärtsam och påtaglig men försvinner inte...

Tänker på Evelina, vår första dotter som dog på väg hit till oss i juni för 25 år sen...jag sörjer så otroligt forfarande men det är inte det förhärskande i mitt liv längre för man vänjer sig.

Och just det tänkte jag på idag. Sorgen och saknaden efter Robin är grym. Han är BORTA. Stod och rörde ihop dip till chipsen och tänkte på hur han gjorde det varenda helg dom var här. Men jag börjar vänja mig vid att han inte är här. Det är bara så. Och det är också grymt på nått sätt... för samtidigt vänjer man sig aldrig. Det är en människa som är borta, en människa som fattas oss, som fattas när jag ska räkna in min familj, en människa som fattas i Emmys liv och som alltid kommer att fattas.... men man vänjer sig... konstigt nog...

dass

Så var det dags för en bekännelse igen: jag älskar utedass!! Har alltid gjort det och aldrig varit besvärad av att måsta söka mig till en sådan toalett.
Kanske beror det på att de flesta utedass jag besökt varit välstädade och fräscha, att ägarna vinnlagt sig om att hålla hela inrättningen i så utsökt skick som det bara går.

Mitt första utedassminne är nog hos morfars i Gunnarn där det var plats för 2 st och ute i lagårn.
Sen är det dasset i min extramormors sommarstuga där det växte blåbär och linneor utanför.
Och så är det alla dass på scoutläger, lite olika standard där men är man scout så klarar man det mesta! Har t o m suttit på en stock där vi själva grävt gropen under, funkar också bra.

En tid i tonåren sa väl jag som alla andra: fyyyy va äckligt! Men jag tyckte aldrig att det var äckligt!

Ett favoritdass är nog i mina föräldrars sommarstuga, där mamma alltid städade och höll fint! Ett annat är i våra kompisars stuga där man sitter på en kunglig tron!

Lite bortskämd har man ju blivit med åren i och med att frigolitsitsarna kom. Nu kan man gå på dass även vintertid utan att frysa häcken av sig!

I gårkväll besökte jag ett dass som jag inte besökt på många år. Vi var ute på camping i närområdet och åkte till Kedträsket. Det lustiga är att det kändes som vanligt att komma in på det dasset trots att det är minst 10 år sen sist. Dock var det inte moderniserat med frigolit så lite kallt om rumpan blev det :-)

dagens händelser

1. Pojkarna cyklade på storvägen = HEEEELT förbjudet och cyklarna åkte in i garaget med dunder och brak! Inte roligt!

2. Postbilen kom och frågade vad jag ville. "Hämta posten" svarade jag. "Men din flagga hängde ute och det gjorde de övrigas också" sa postis lite surt... Då gick det upp ett liljeholmens! Det var pojkarnas ärende på storvägen. Lite roligt tyckte jag faktiskt ;-).

3. Stod i begrepp att laga middag samtidigt som jag plitade på ett viktigt och allvarsamt mejl då Maggan ringer: "Du kommer inte att tro det men Z sitter fast i babygungan i lekparken och kommer inte loss!". Tog bilen och tänkte att nog ska hon väl gå att dra lös men icke! Hon satt som berget! Fick ringa efter pappan som kom från jobbet och med en nedskruvad gunga och  gemensamma krafter fick vi tillslut lös en byxlös tjej ur gungan. Väldigt roligt i efterhand!!

Ibland funderar man om man lever i Astrid Lindgrens värld!

blessed

Blessed Be Your Name
In the land that is plentiful
Where Your streams of abundance flow
Blessed be Your name

Blessed Be Your name
When I'm found in the desert place
Though I walk through the wilderness
Blessed Be Your name

Every blessing You pour out
I'll turn back to praise
When the darkness closes in, Lord
Still I will say

Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your name
Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your glorious name

Blessed be Your name
When the sun's shining down on me
When the world's 'all as it should be'
Blessed be Your name

Blessed be Your name
On the road marked with suffering
Though there's pain in the offering
Blessed be Your name

Every blessing You pour out
I'll turn back to praise
When the darkness closes in, Lord
Still I will say

Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your name
Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your glorious name

You give and take away
You give and take away
My heart will choose to say
Lord, blessed be Your name

jag lever mitt "drömliv"!

För ett antal år sen, strax innan jag brände ut mig, sa jag till några vänner när vi satt och pratade om framtiden:

Jag drömmer om att få jobba som familjehem på heltid, arbeta hemma på heltid och själv bestämma så mycket som möjligt över min tid!

I det läget hade jag startat upp en högskoleutbildning för att få ett ordentligt jobb och se om mitt hus för framtiden. Vi hade då två placerade barn förutom våra egna.

Inte fullt ett halvår senare blev jag sjukskriven och var så i ca 3 år och fullt frisk blev jag först när vi beslutade oss för att gå för fullt som familjehem och ta emot två barn till. Sen har jag varit hemma på heltid och familjen har utökats med fler och nån har flyttat ut. För närvarande har vi 5 placerade barn i vårt hus.

Jag lever mitt drömliv, så är det! Inte är det en drömtillvaro alla dagar. Ibland längtar jag efter annat men det är ändå så fantastiskt stort att få drömma och drömmen blir sann.

Trots att vi gått igenom många tunga saker så har vi det ändå så outsägligt bra. Vi känner oss välsignade till tusen mitt i all sorg och all smärta som också drabbat oss och ffa våra stora flickor senaste året.

Men jag undrar ibland om det kan sticka folk i ögonen att vi lever som vi gör?

bestämd

Jag har bestämt mig för att inte knäckas!
Jag har bestämt mig för att det goda ska segra!
Jag har bestämt mig för att stå fast i det jag tror på: att Jesus Kristus är Herren och att Han dog för mina synder i mitt ställe!
Jag har betstämt mig för att fortsätta be och fortsätta  i det uppdrag jag fått och svarat ja till!

Så är det.

goda grannar

Goda grannar är en välsignelse!
Och vi är välsignade med goda grannar: Ditte, Jonas och Ronja, som flyttade in för nått år sen!

Men familjen består inte bara av människor, det finns en hel del djur också. Några skrev jag om i fjol... och några har tillkommit senaste månaden.

I kväll tog jag en liten promenad och hälsade på dom alla: fåren och lammen... ullproducenterna som bräker så det hörs ända in i vårt hus. Fem svarta gotlandslamm och en vit liten tacka, texel/gotlandsfår, född en månskensnatt och så vacker
Och hästarna!! De 2 Islandsstona och deras små: Embla och Runa. Långbenta och blyga. Det känns som en ynnest att få röra vid dom! Och tänk, Embla ville pussa lite på handen!

Sen finns det också ett antal höns men ingen tupp längre, han blev lite för närgången på folk så han hamnade på talriken i stället! Och ska sanningen fram var han nog lätt galen ;-).