onsdag 27 februari 2013

det är nu det börjar

Kära läsare och vänner!
Får jag be om en sak? Och påminna er för ni kommer garanterat att hamna i denna situation fler gånger i livet.

Det är nu ni inte får glömma bort oss! Nu när allt börjar bli vardag igen för alla andra. Och även vardag men en otroligt tung vardag för oss alla som sörjer Robin.

Det är nu vi behöver få fortsätta att prata och prata och prata om vad som hänt och samtidigt få prata om allt annat vanligt också. Det är nu vi behöver telefonsamtal, mejl och besök.

Det är nu när alla andra börjar gå vidare som det tuffa jobbet att fatta börjar. Att förstå att livet ALDRIG mer kommer att bli som förr, att vi aldrig mer får träffa Robin och ha honom ibland oss...

Det är nu Emmy ska leva vidare trots att hennes andra halva är borta för alltid... och Åsa och Janne leva vidare utan sin äldste son... och Rickard och Rasmus utan sin bror!

Räkna inte med att vi ska vara muntergökar. Räkna inte med att vi orkar umgås i många timmar.
MEN vi vill inte vara ensamma hela tiden, vi behöver människor som vill vara med oss trots att allt är som det är. Oftast är vi som vanligt men ibland fungerar ingenting.

Så svik oss inte nu... inte nån av oss...

homestyling igen

Lite sovrum men tyvärr ingen sol





tisdag 26 februari 2013

nöjd?

Har faktiskt haft ett par dagar då det hänt grejer omkring mig!!! Det hör inte till vanligheterna just nu...

Igår tog jag äntligen tag i vårt sovrum. Vi köpte ny säng på mellandagsrean och till den nya sängbord och lampor och ett slagbord för att kunna vinterförvara pelargonerna snyggt också.
Sängen kom upp i rummet samma helg och vi har sovit som kungar sen dess! Jag införskaffade nya snygga matchande påslakan och det skulle bli sååå snyggt.'

Men orken har inte funnits för att ta tag i att göra klart... Men igårmorse när jag vaknade och solen lyste in i vårt härliga sovrum kände jag att NUU! Och jag gjorde min del och sen på eftermiddan tog mannen tag i sin del av projektet och i morse gjorde vi klart!

Sen igår gjorde jag undan en massa saker som legat och i dag har jag bakat semmelbullar innan svägerskan kom på besök!

Nåå vad vill jag ha sagt med detta skrytande. Jag gillar egentligen inte blogginlägg där jag berättar vad jag gjort och hur duktig jag är...
Men när jag och äldsta dottern åkte till stan igårkväll sa jag att jag hunnit mycket varpå hon säger: "Då kanske du kan vara nöjd med dig själv ett litet tag!"

Oj! Det tog och tankarna har snurrat på idag. För så är det ju! Jag är sällan eller aldrig nöjd med vad jag gör. Jag tycker att jag borde hinna så mycket som "bara" är hemma men jag hinner så lite! Och eftersom jag hinner så lite kommer missnöjet och känslan av att jag är nog lite lat som inte hinner.

Men i kväll ska jag bara känna mig nöjd har jag bestämt!

Ps, bilder på sovrummet kommer i morgon - om solen lyser ;-)

tisdag 19 februari 2013

mitt i mörkret finns ändå våraning

Var ute med småkillarna en stund i eftermiddags. Dom lekte att bobarna var skotrar och flängde omkring i snön.
Jag petade ner snö som fastnat i terassmarkisen och upptäckte att det droppade från taket!! Och att solen faktiskt för första gången på länge nådde ända in på altanen!

Som jag tidigare skrivit är jag nog egentligen ämnad för att sova bort vintermånaderna. Antingen är jag ett mumintroll eller en björn. Tror att jag hört nångång att björnen kan komma ut ur idet lite för tidigt på grund av att det är vårkänslor och så kändes det för mig idag: en liiiiten aning av vår, så pass att jag började tänka på att plocka fram en solstol och ett renskinn.

Samtidigt skulle jag behöva sova i lugn och ro i minst en vecka för så trött och sliten är jag. Som mamma i en stor familj och med den kris vi går igenom blir det jag som står där för alla på nått sätt. Mina andningshål är ytterst små och begränsar sig till nån timme medan pojkarna är på dagis.
Tomas tar ett jätteansvar när han är hemma (då däckar jag oftast i soffan och sover nån timme!!) och han har ett tufft jobb MEN han kommer hemifrån de timmar han jobbar i alla fall.

Mitt bekymmer är kanske att "mitt hem är min borg", att jag helst av allt vill vara hemma och finna friden och vilan här och därför inte tar mig för att komma ifrån.

MEN det kändes ändå bra att våren visade sig lite, lite i dag. Något inom mig börjar spira och längta, längta efter värme, sol och ljus på alla områden...





fredag 15 februari 2013

lodjur

Jag har sedan barndomen haft en återkommande mardröm - dock ej nu på många år tack och lov!
Jag blir jagad av ett lodjur, hinner upp på trappan in till mitt barndomshem när lodjuret biter mig och jag kan inte skrika.
Det är nog ett inte helt ovanligt tema i drömmar men det kanske inte handlar om lodjur för nån annan...

I natt drömde jag om att det stod ett lodjur på fönsterbrädan utanför köksfönstret och tittade in och jag blev inte ens rädd utan ville öppna och klappa!

Kanske är det så att "odjuret" i mitt liv, det som varit mina största rädslor eller så, har försvunnit nu. Eller rättare sagt finns kvar men kan inte skrämma...

Eller så jämför jag vårt svarta "odjur" med en betydligt större släkting. Leon brukar också sitta på fönsterbrädan och jama när han vill in!

söndag 10 februari 2013

till mina vänner

Till mina vänner i verkliga livet!
TACK för att ni finns! Jag har inte glömt nån av er men just nu finns inte riktigt energin att ta/hålla kontakt.
Hör gärna av er ändå och kom gärna och hälsa på, det behöver jag för min egen initiativförmåga är lika med noll.

tisdag 5 februari 2013

dementi

Jag vet inte om jag gett er läsare en falsk bild av mig själv....

Får ibland höra att jag är så duktig och stark och trots att jag blir smickrad av en sån beskrivning av mig så måste jag tyvärr visa mitt rätta ansikte...

Jag är INTE duktig.
Jag skriker åt mina barn och jag ids inte städa, orkar inte, ser det som oväsentligt i dessa tider. Får jag en stund över sitter jag med näsan i mobilen, datorn eller helst en stickning. Jag låter min man stiga upp på morgonen och ligger själv kvar i sängen och sover som en gris (ja inte alla mornar, nån hyfs får man väl ha!). Jag handlar färdiglagad mat för jag orkar inte planera måltider, eller så improviserar jag av det jag råkar hitta i kyl och frys. Men jag hoppas jag ska BLI lite duktigare nångång...

Jag är INTE stark.
Jag brister i tålamod heeela tiden och det känner barnen av och trotsar ännu värre än vanligt. Jag försöker hålla ihop för att barnen ska få ta sina kriser före mig men det är svårt när man lever mitt i sorgen. Förresten, vad är att vara stark?

I bibeln står det att när jag är svag så är jag stark... och kanske är det så att när man vågar vara svag kan man också finna nån sorts styrka... jag har aldrig i mitt liv gråtit så mycket som de veckor som gått sen Robin dog och det kan finnas en styrka i att gråta tror jag. Tårarna fyller en med kraft samtidigt som dom tömmer en på annat på nått sätt...
Sen finns det nog också styrka i att våga vara mitt i sorgen och smärtan, att inte väja för att det gör så ont och inte väja för att gå med Emmy i detta.

Men jag KÄNNER mig inte stark! Bara att åka till Norsjö och måsta möta lite folk tar på krafterna otroligt mycket... men jag måste leva och att leva innebär möten med människor, det innebär utmaningar typ att jag ska sjunga på lördag och försöka klara av det utan att tokgrina. Jag vill leva så och då måste jag göra det! Det MÅSTE finnas ljusstrimmor som sagt!




fredag 1 februari 2013

gammal eller?

Börjar inse att jag nog inte är så ung och vacker längre...

Den äldre 4åringen höll på och klämde och nöp i min kind och sa:

- Du är som så mjuk här, som en tant, mamma!