onsdag 19 juni 2013

städat?

Läste i dag en uppdatering på facebook som jag så väl kände igen mig i. Det är skrivet av en kvinna som lever ungefär samma sorts liv som jag dvs är familjehem med flera placeringar.
Så här skriver hon:

"Nackdelen med att ha stort hus och stor familj är:
När man börjar städa en del av huset och sedan avbryter för att t.ex laga lunch...och livet liksom avbryter mig i städningen så jag måste fortsätta mycket senare samma dag eller kanske dagen efter så har det ju redan hunnit bli stökigt där jag städat?!

Fördelen är: Ingen förväntar sig att jag ska ha städat!" (Maria Almsand)


Sitter just nu och ser ut över kaoset. Tvätten står i 4 ikea-säckar, diskmaskinen är öppen och väntar på att tömmas. Odiskad disk står på diskbänken inklusive plättarna sen lunchen, en halv gurka som yngsta tjejen lämnat, en "plantering" som minsten gjort och glömt inne, ett halvätet äpple, 2 nybakade bröd mm, mm. Stolarna står utdragna i en röra - något jag avskyr, vill ha dom inkörd på sin plats under bordet!!! - och det ligger diverse kläder och leksaker runt golvet. Och det är bara köket jag beskriver. Resten av huset är ungefär i samma stadie av kaos!

Och det är som Maria beskriver: man städar på ett ställe och sen är det fullt så fort man vänder ryggen till!

Jag har nån sorts ambition att ha snyggt omkring mig. Om jag levt ett någorlunda normalt liv för en 50+-are så hade jag nog haft väldigt välstädat. Men nu lever jag ett rätt annorlunda liv mot många av mina jämnåriga. Visserligen finns en grundordning som gör att vi kan få snyggt i hela huset på nolltid om vi hjälps åt och måste (dvs man ska få besök)...

Men det jag undrar över är vad folk förväntar sig när dom kommer hit? Tänker man: oj här var det stökigt? Eller tänker man : här bor det många!

Jag hoppas på det senare men är alltid orolig att det ska vara det förra.... 

fredag 14 juni 2013

man vänjer sig

Saknaden och sorgen är enorm. Den är mörk och svart och stor.
Folk funderar hur det går och jag svarar: vi står på benen.
Nån funderar om det inte är dags att gå vidare ur sorgen men det kan man aldrig. Sorgen ändrar bara ansikte, blir mindre smärtsam och påtaglig men försvinner inte...

Tänker på Evelina, vår första dotter som dog på väg hit till oss i juni för 25 år sen...jag sörjer så otroligt forfarande men det är inte det förhärskande i mitt liv längre för man vänjer sig.

Och just det tänkte jag på idag. Sorgen och saknaden efter Robin är grym. Han är BORTA. Stod och rörde ihop dip till chipsen och tänkte på hur han gjorde det varenda helg dom var här. Men jag börjar vänja mig vid att han inte är här. Det är bara så. Och det är också grymt på nått sätt... för samtidigt vänjer man sig aldrig. Det är en människa som är borta, en människa som fattas oss, som fattas när jag ska räkna in min familj, en människa som fattas i Emmys liv och som alltid kommer att fattas.... men man vänjer sig... konstigt nog...

dass

Så var det dags för en bekännelse igen: jag älskar utedass!! Har alltid gjort det och aldrig varit besvärad av att måsta söka mig till en sådan toalett.
Kanske beror det på att de flesta utedass jag besökt varit välstädade och fräscha, att ägarna vinnlagt sig om att hålla hela inrättningen i så utsökt skick som det bara går.

Mitt första utedassminne är nog hos morfars i Gunnarn där det var plats för 2 st och ute i lagårn.
Sen är det dasset i min extramormors sommarstuga där det växte blåbär och linneor utanför.
Och så är det alla dass på scoutläger, lite olika standard där men är man scout så klarar man det mesta! Har t o m suttit på en stock där vi själva grävt gropen under, funkar också bra.

En tid i tonåren sa väl jag som alla andra: fyyyy va äckligt! Men jag tyckte aldrig att det var äckligt!

Ett favoritdass är nog i mina föräldrars sommarstuga, där mamma alltid städade och höll fint! Ett annat är i våra kompisars stuga där man sitter på en kunglig tron!

Lite bortskämd har man ju blivit med åren i och med att frigolitsitsarna kom. Nu kan man gå på dass även vintertid utan att frysa häcken av sig!

I gårkväll besökte jag ett dass som jag inte besökt på många år. Vi var ute på camping i närområdet och åkte till Kedträsket. Det lustiga är att det kändes som vanligt att komma in på det dasset trots att det är minst 10 år sen sist. Dock var det inte moderniserat med frigolit så lite kallt om rumpan blev det :-)

måndag 10 juni 2013

dagens händelser

1. Pojkarna cyklade på storvägen = HEEEELT förbjudet och cyklarna åkte in i garaget med dunder och brak! Inte roligt!

2. Postbilen kom och frågade vad jag ville. "Hämta posten" svarade jag. "Men din flagga hängde ute och det gjorde de övrigas också" sa postis lite surt... Då gick det upp ett liljeholmens! Det var pojkarnas ärende på storvägen. Lite roligt tyckte jag faktiskt ;-).

3. Stod i begrepp att laga middag samtidigt som jag plitade på ett viktigt och allvarsamt mejl då Maggan ringer: "Du kommer inte att tro det men Z sitter fast i babygungan i lekparken och kommer inte loss!". Tog bilen och tänkte att nog ska hon väl gå att dra lös men icke! Hon satt som berget! Fick ringa efter pappan som kom från jobbet och med en nedskruvad gunga och  gemensamma krafter fick vi tillslut lös en byxlös tjej ur gungan. Väldigt roligt i efterhand!!

Ibland funderar man om man lever i Astrid Lindgrens värld!

onsdag 5 juni 2013

blessed



Blessed Be Your Name
In the land that is plentiful
Where Your streams of abundance flow
Blessed be Your name

Blessed Be Your name
When I'm found in the desert place
Though I walk through the wilderness
Blessed Be Your name

Every blessing You pour out
I'll turn back to praise
When the darkness closes in, Lord
Still I will say

Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your name
Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your glorious name

Blessed be Your name
When the sun's shining down on me
When the world's 'all as it should be'
Blessed be Your name

Blessed be Your name
On the road marked with suffering
Though there's pain in the offering
Blessed be Your name

Every blessing You pour out
I'll turn back to praise
When the darkness closes in, Lord
Still I will say

Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your name
Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your glorious name

You give and take away
You give and take away
My heart will choose to say
Lord, blessed be Your name

måndag 3 juni 2013

jag lever mitt "drömliv"!

För ett antal år sen, strax innan jag brände ut mig, sa jag till några vänner när vi satt och pratade om framtiden:

Jag drömmer om att få jobba som familjehem på heltid, arbeta hemma på heltid och själv bestämma så mycket som möjligt över min tid!

I det läget hade jag startat upp en högskoleutbildning för att få ett ordentligt jobb och se om mitt hus för framtiden. Vi hade då två placerade barn förutom våra egna.

Inte fullt ett halvår senare blev jag sjukskriven och var så i ca 3 år och fullt frisk blev jag först när vi beslutade oss för att gå för fullt som familjehem och ta emot två barn till. Sen har jag varit hemma på heltid och familjen har utökats med fler och nån har flyttat ut. För närvarande har vi 5 placerade barn i vårt hus.

Jag lever mitt drömliv, så är det! Inte är det en drömtillvaro alla dagar. Ibland längtar jag efter annat men det är ändå så fantastiskt stort att få drömma och drömmen blir sann.

Trots att vi gått igenom många tunga saker så har vi det ändå så outsägligt bra. Vi känner oss välsignade till tusen mitt i all sorg och all smärta som också drabbat oss och ffa våra stora flickor senaste året.

Men jag undrar ibland om det kan sticka folk i ögonen att vi lever som vi gör?



bestämd

Jag har bestämt mig för att inte knäckas!
Jag har bestämt mig för att det goda ska segra!
Jag har bestämt mig för att stå fast i det jag tror på: att Jesus Kristus är Herren och att Han dog för mina synder i mitt ställe!
Jag har betstämt mig för att fortsätta be och fortsätta  i det uppdrag jag fått och svarat ja till!

Så är det.