5 år

Tänk om man kunde behålla 5-åringen inom sig...
Då man är 5 tror man att man kan allt, då litar man fullständigt på alla och har man nått bekymmer så kan mamma eller pappa fixa det.
Är man ledsen kryper man upp hos nån av de större och får tröst en stund.
Sen den fantasi man har: man bygger vägar och önskar sig en skogs-skördare i födelsedagspresent, helst en riktig men en leksaks kan också funka.
Vill man gå klädd i fotbollsmundering hela dagen så går det också - man ÄR ju fotbollsspelare och då måste man ju ha skydden på även om man ska hälsa på morfar.
Och dessutom tror 5-åringen att han/hon är STOOOR! Så stor att man kan stå i mål när man spelar fotboll :-).

I bibeln säger Jesus att vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Jag har ofta tänkt på detta och på att man måste bli liten... men det handlar kanske inte om storleken utan om tilliten...

När något går sönder för vår lillis så säger han nästan jämt: det gör inget för pappa kan limma!

Jesus kanske menar just detta, att vi ska komma till Honom med ALLT i tron att HAN fixar det åt oss, att Han hjälper oss med allt.
Jag tror att Han vill att vi ska tro att vi kan allt men hela tiden ha pappa med oss.
Och jag tror att Han vill att vi ska krypa upp i knäet på Honom och säga som vår lillis: pappa, du är min bästa "jän"!

gråmåndag

En av alla dessa dagar.
Överfalls av sorg och saknad.
En dag då "varför???" är den förhärskande känslan inom mig.

Smärtsamt att andas,
borde vara duktig,
orkar inte ens ringa pappa och prata med honom fastän jag borde,
smärtsamt med barnens lek,
orkar inte lyssna,
vill bara stänga av allt.
Gå i ide,
in i en kokong...

Men tiden går och dagar som denna kommer mer och mer sällan.
hoppas jag...

tecken

Insåg nyss att ett tydligt tecken på att jag har liiite för mycket omkring mig och att stressen står där på lur är att jag inte hinner tänka klart.

Det är som om tankarna står på kö. Ungefär som i en skrivare där dokumenten står på kö i väntan på att skrivas ut. Jag har ett stort behov av att tänka, fundera och be. När allt är lugnt och vardag hinner jag med utan problem men på sommaren är det lite mer liv i luckan... och jag känner hur många tankar förblir halvtänkta...

Slutet av juli - början av augusti är för mig den tid på året då jag har mest omkring mig. Då är alla barn hemma och då börjar sommarlovet ändå gå mot slutet och "vad-ska-jag-göra"-dagarna blir fler och fler.
Samtidigt är sommaren MIN tid då jag känner hur jag hämtar solenergi inför den kommande vintern. Det kan  blir lite dubbelt detta men jag är ändå så nöjd med att få leva livet som jag gör!

reträtt

Jag har tagit en paus, retreat, i natt. Gått till reträtt men inte så långt.

Till vår lillstuga där tystnaden är nästan öronbedövande och där det doftar sommarstuga och träväggar.

Här finns inget som stör tankar och böner och när jag somnat finns ingen som väcker.

Vilken lyx egentligen! Jag är ju fortfarande hemma!

denna sommar!

Det eviga samtalsämnet, vädret. Denna sommar har vi väl knappt talat om annat än att vi längtar efter sommar. Ja vi hade ju en ordentligt släng av sommar i slutet av maj - början av juni men det räcker ju liksom inte.

Jag är beroende av sommar och värme och när jag då hela tiden fryser så blir jag inte glad. Varenda dag hoppas jag att NU ska väl ändå sommaren komma tillbaka men icke... lika kallt i dag också.

Samtidigt är vädret rättvist för inte nån människa kan göra något åt det. Det är som det är bara och man får gilla läget.

Men idag är jag less och låg och har ont i huvudet och längtar efter något roligt och upplyftande!

Och i detta går jag in på en länk på facebook och får höra detta:

 

 

ernst?

Jag har förstått att många kvinnor önskar sig en "Ernst", en man som barfota fixar och trixar med allt i huset och trädgården och dessutom lagar himmelsk mat och bakar fantastiska grejer.

Jag önskar mig ingen sån för jag har en Tomas! Han är en fena på korv och makaroner, kokar fantastiskt kaffe över öppen eld, fixar och trixar med det mesta i och utanpå huset, hjälper mig med de tyngsta jobben i trädgården och är dessutom världens bästa pappa.

Sen kommer han på smarta lösningar också. Som den portabla grillen vi har i husvagnen: en gammal stekpanna han hittade i sandlådan, ett rostfritt galler från ett kylskåp och två avklippta, gröna växtstöd: enkel, smart, snygg och funkar utmärkt! Höjden till glödbädden ändras genom att trycka ner eller dra upp växtstöden och varmhållningszoner finns.

Sen kan jag själv också om jag sätter den sidan till ;-). Som blomstöden till solrosorna som började luta betänkligt häromveckan: lite avverkning i skogsdungen och några snören så var det fixat! Och snyggt blev det tycker jag :-).

husvagnsliv

Är ute på sommarens tredje husvagnstripp och jag kan än inte tillstå att jag tycker om att bo i husvagn.

Visst, det finns många fördelar och faktum är dessa är fler än nackdelarna men jag vet ändå inte...

Det är TRÅNGT! Och ja, vi har en liten vagn men jag skulle inte känna att det var rymligt ens i en amerikansk villavagn!

När det är trångt blir min stubin ännu kortare än vanligt vilket resulterar i konflikter ofta orsakade av mig...

Men visst funkar det ändå speciellt som bi besöker goda vänner och har trevligt!

Och får åka hem till 200 kvm i morgon!

25 år

Jag har svårt att förstå att det gått 25 år. Sorgen är ju fortfarande så stor och smärtsam. Och för varje ny förlust rivs den upp igen.

Som jag tidigare skrivit ändrar sorgen ansikte på nått sätt men den är lika djup. Kanske är det jag som förändras och inte sorgen... kanske är det jag som med åren fått mer livserfarenhet och kan hantera sorgen på ett annat sätt än från början.

Förlusten kan aldrig kompenseras. Den är total.