vem älskar du?

Samtal mellan mig och lillekillen här i afton

C: Älskar du mig ;-)?
N: Näe!
C: Vem älskar du då?
N: Jag älskar pappa!!
C: Älskar du nån mer då?
N: Jo, Anton... och Richard och Rasmus och... ROBIN! (lite tystare) Robin är död.

Han säger inte så mycket om Robin men vi märker ju hur han tänker desto mer. Och självklart älskar man den som är död också! Kärleken dör ju inte tack och lov!

Tilläggas bör att jag känner mig inte det minsta åsidosatt :-)

födelsedagsmiddag

I dag skulle Robin ha fyllt 27 år. Vi firade med en middag helt i hans smak, inget taco-tjafs här inte utan MAKARONIPUDDING!!!

För övrigt börjar familjen här vara rätt sliten. Det märks på att barnen är trötta, förkylda och håglösa. Detsamma gäller mamman i huset.

Den kloka 11åringen var till läkaren idag. Hon har inte varit så pigg i veckan och har tungt med andningen. När dom kollat allt och vi väntar på läkaren igen säger hon: Mamma jag vet varför jag är så trött, det är det här med Robin...
Och hon har så rätt, det har tagit på oss alla och i sjukdoms- och influensatider så åker immunförsvaret i botten och vi blir småkrassliga alla.

gråter

Jag tror inte jag gråtit så här mycket förr i mitt liv trots att det hänt så mycket jobbigt tidigare också.
Det är som om jag sparat tårar och nu ska allt fram...

Jag gråter när jag steker köttfärs till tacos för att Robin inte tyckte att tacos var mat men som den präktige svärsonen åt han ändå :-)

Jag gråter när jag är på affär´n för att telefonen ringer och vi pratar om honom och om Emmys situation.

Jag gråter när jag hör skotern starta här utanför därför att Robin så ofta startat skotern och kört en sväng med lillekillen.

Jag gråter för att det är söndag och då brukar vi äta middag tillsammans innan Emmy och Robin måste tillbaka till stan.

Jag gråter för att jag saknar honom nått så otroligt! Å jag gråter för att Emmy förlorat sin Robin! Å jag gråter för att hans föräldrar och bröder förlorat så mycket, så mycket!!

Ja, usch vad jag gråter! Å just nu gråter jag för att jag skriver om att jag gråter!!

Å förresten saknar jag att han - som på bilden - behagade vila maten på golvet!

avsked

kloka ord

Efter en ovanligt jäktig morgon med väckning och iväg till dagis en halvtimme tidigare än vanligt och sen tandläkarbesök med 11-åringen körde jag hemåt och grät.
Jag grät över allt jobbigt och allt mörkt som händer och hänt...
Jag bad om en strimma av hopp för att om möjligt orka det jag måste orka med och framför allt en strimma av ljus in i vår dotters liv just nu.
Jag grät också över den hopplöshet jag känner och som gör att jag inte orkar ta itu med så mycket vilket får till följd att vi snart måste ha hit en saneringsfirma för huset gror igen!!! (kanske en lätt överdrift men så känns det!)
Och jag tänkte på allt jag MÅSTE ta itu med idag:  tvätt, tvätt och tvätt förutom all städning...

Så kom jag hem och satte igång datorn och läste på min vän Michaelas blogg där hon varje dag skriver så mycket bra och bl a Dagens kloka ord. I dag citerade hon någon vid namn Sidney J Harris som sagt detta:

Den rätta tiden att koppla av är när man inte har tid med det.

Och kanske är det så... jag tänker i alla fall försöka!

(Förresten, lägg märke till ljuset inne ibland tallens grenar, det är som om nån satt in en lampa där!!)

resande

Denna dagen har gått i resandets tecken. Och i efterdyningarnas tecken.

Det började med en natt med lite sömn och en väckarklocka som ringde 05.55. Sen skulle jag vara på busstationen 06.40 så det var rätt inspikat vad som skulle göras. En sak som inte var planerad var att plånboken plötsligt var försvunnen så jag sprang upp och ner och fram och tillbaka för att slutligen hitta den i handväskan i alla fall.
Så jag hann till bussen men väl där finns ingen plånbok i väskan! Panik för jag skulle på återbesök hos plastikkirurgen!!! Men det löste sig för jag hittade kontanter i väskan i stället!
Men stressen var redan ett faktum och hela vägen till Umeå funderade jag över hur plånboken kunnat hoppa ut och VAR den hoppat ut.

Väl framme smsar dottern att den ligger på soffan!!! Alltså, jag har letat och plockat upp och när jag hittade den stoppade jag inte tillbaka den!!!

Hade tid hos kirurgen 09.45. Fick komma in 09.30 så  innan jag skulle gått in så gick jag ut igen! På denna korta tid hann hon skriva en remiss för att ta bort "hundöronen" som hon kallade de kärlekshandtag som blev kvar på höfterna efter bukplastiken. Det görs med lokalbedövning.

Att det gick fort och fint hos läkaren gjorde att jag hann tillbaka till stan till 12.15.

Sen hann vi om hos begravningsbyrån med grejer som Emmy ville skicka med i kistan, en packning med bl a mobil, solglasögon, hörselkåpor, kläder, keps och Robins älskade skateboard.
Och sen vidare till StOlovsgården för att kolla inför minnesstund och därifrån vidare till Boliden och Bergteamet för att skriva på fler försäkringspapper.
Sen insåg vi att det var lika bra att åka tillbaka till Skellefteå för att få dom underskrivna och inskickade och sen bar det av hem mot Svansele igen!

Mycket hann vi med och flera glada besked fick Emmy idag ang försäkringar! SKÖNT!

Men skönast är att komma hem igen!!! Pust! För när man sovit lite och stressat mycket och känt en stor oro för var börsuslingen var är det skönt att i efterdyningarna hamna i soffan!!

sjunga

När livet är som det är kan jag känna ett stort sug efter att sjunga gospel. Gospeln har ju i många år varit "mitt" musikaliska språk och varför jag längtar just nu är nog för att då får jag sjunga med full röst, fullt ös!

Min kloka dotter tycker att jag borde söka gospelterapi hos min gamla kör Trinity! Och det vore nog terapi att få sjunga, på samma sätt som det för andra är motion eller annat som gör att man kan må bättre och i förlängningen komma ett steg vidare!

bästa

Jag har påpekat det förut: jag är gift med den bästa man kan ha!
Jag tror inte att han kommit på att man kan klaga för han gör det ALDRIG! I det läge vi är blir det han som får ta barnen hemma de gånger jag måste iväg med Emmy till stan eller så. Ibland är det knappt nån förvarning så ska vi iväg och kanske sova borta en natt men det verkar inte bekymra honom!
I dag drog han iväg med tjejerna till badhus och slalombacke, dom tjafsade om borttappade glasögon och pjäxor som inte satt bra och nog blir han irriterad men det rinner av som vatten på en gås. Hade jag måsta göra detta så hade jag vrålat: "skärp er annars stannar vi hemma!!!!" Men icke!

Jag vet att det kan låta som om vi lever i ett fullständigt harmoniskt och fridfullt äktenskap men riktigt så är det inte. Jag är ganska bråkig av mig och skäller och gnatar på honom. Och ibland med rätta faktiskt MEN det som överväger är ändå att vi faktiskt är ett bra team, att vi funkar så bra tillsammans i "jobbet" med barnen och att vi trivs tillsammans med varandra!

Och faktum är att när han svänger in på gården med bilen så känner jag fortfarande efter 31 år tillsamman: OJ vad jag älskar den mannen!

personlig assistent

Min dotter påpekade här att när man kommit i en sån situation som hon behöver man nästan en personlig assistent som sköter allt praktiskt.
Och det är väl min roll i sammanhanget just nu!
Jag fixar så hon äter, ser till att hon går i säng och att hon stiger upp, ringer samtal till försäkringsbolag och pensionsmyndigheter. Agerar telefonsvarare eftersom hon tycker att det är så jobbigt att prata med någon hon inte ser. Agerar privatchaufför och ränner fram och tillbaka till Skellefteå osv osv.

Men jag gör det med glädje, jag skulle nog kunna göra vad som helst för henne just  nu. Hon har mitt hjärta i sin hand!

Men vi sa, tänk på den som ingen har och hamnar i denna situation. Så jobbigt! När man inte orkar och så ska det ringas och anmälas och stökas och bökas?

förändras

Vaknar efter ännu en natt med lite konstiga drömmar. Inte mardrömmar direkt men åt det hållet.
Under en period i mitt liv drömde jag mardrömmar i princip varje natt och dit vill jag inte igen och jag tror inte att jag kommer dit heller.
Nej, nu handlar det på nått sätt om att sorgen byter skepnad.

Det har gått en månad nu sen Robin dog. Den längsta månaden i mitt liv och samtidig den kortaste, det är som om själv tiden blivit annorlunda till sin karaktär. Första tiden var det chock och i den skulle jag försöka hjälpa Emmy att överleva. Dessutom kom julen direkt och vi ville försöka fira en så normal jul det gick för de små barnens skull.
Sen efter nyår började förberedelser för begravning, träffar med begravningsbyrå, återbesök hos läkare, besök på Emmys jobb, träff med präst och polis igen. Och så tog jullovet slut och vardag med skola och dagis - och dessutom inskolning på dagis av senaste tillskottet - drog igång. Skönt på sitt sätt men det är liiite konstigt att världen ska snurra på när allt för oss stannat till...

I förrgår åkte jag bort själv för ett dygn på Källan Spa. Jag och min vän Marie har hela hösten planerat för att träffas där men av olika anledningar har vi inte kunnat förrän nu. Och det blev så bra för jag behövde komma ifrån och få landa i sorgen på nått sätt.
Och det är just det jag menar med rubriken: nu känner jag hur min egen sorg börjar förändras. Nu kommer de tunga morgnarna med känslan av att man ska försöka genomleva ännu en dag. Nu kommer mardrömmarna man lyckats hålla på plats pga av chock. Nu kommer rädslan för att detta kan hända igen...

Det är tungt och jobbigt men det måste gå, framför allt för Emmys skull men också för resten av familjen OCH för min egen...

förebild

Jag har egentligen aldrig haft nån riktig förebild i livet. Det finns en hel del människor som gjort starkt intryck på mig och gjort mig till den jag är idag.
Framför allt mina föräldrar men också andra släktingar som ex min faster Märta. Men ingen som jag tänk om: som henne/honom vill jag bli. Inte ens några musikaliska förebilder har jag haft.

Men på senare år har jag hittat en förebild:
MUMINMAMMAN!

I Wikipedia kan man läsa om henne: "Muminmamman besväras inte av småsaker. Hon symboliserar den lugna källan och kan alltid få Mumintrollet och hans vänner att känna sig trygga, men låter samtidigt Mumintrollet själv upptäcka världen och lära sig av sina misstag."

Muminmamman verkar inte stressad, hon kan fixa det mesta med det hon har i sin handväska. Hon är ett mumintroll och dom går i ide dvs sover hela vintern. Visst förstår ni att hon är en förebild!!!
Men frågan är om hon är en ouppnåelig förebild?

tåredalen...

....eller ännu en dag fylld av tårar...

vadå?

Fredagsstädning - vadå? Jag har i alla fall plockat upp lite smålego...
Städa undan julen? I köket är det i alla fall inte jul längre...
Matlagning? Lunchen fixade Moa tack och lov...
Tvätt? Källaren är full av ren tvätt i alla fall även om den inte är upphämtad och vikt...

Mycket blir oväsentligt i tider som dessa. Och orken är väl inte heller på topp... men om jag gör det jag känner att jag vill göra brukar det bli gjort en hel del i alla fall. Som 2 kaksorter bara för att! Kan vara bra till fika eller hur?!

Min inre stämning går upp och ner som vågor. Det kan rulla på rätt lugnt och plötsligt kommer en storm med jättevågor gång på gång. Och bäst vad det är kommer en tsunami-våg som man inte på något sätt kan värja sig emot utan man dränks i sorg, saknad och vanmakt.

Fick frågan idag var jag fanns i allt detta... tja, vad svarar man?

framåt

Faktum är att jag i afton kunnat tänka framåt lite, lite...
Jag har en dröm om att lära mig spinna. Har gått en kurs en gång i tiden och det var kul. Nu har grannarna får så det skulle vara fantastiskt att producera garn som verkligen är "närodlat".

Så nu börjar jag fundera på en ny spinnrock, en modern sak som ska funka och inte vara skev och som inte tar så mycket plats...

Det är skönt att kunna börja tänka framåt lite, lite igen...

glädjen och smärtan

Tänk att vi valde att bli föräldrar!
Ett mycket medvetet val eftersom vi var ofrivilligt barnlösa och valde adoptionen som sätt att få barn - för barn får man, dom skaffar man inte!!.
Sen valde vi också att bli familjehem och dessutom "storfamiljehem". Hur tänkte vi egentligen?
Jo vi längtade efter en stor familj och ville ha många barn och attraherades av utmaningen i att ta hand om andras barn.

Men att vara förälder är ju inte bara att få barn. Det är en glädje och kärlek som inte går att beskriva men också en smärta som är grym...
För är jag mamma så får jag också se mina barn lida och gå med dom i deras smärta vare sig det gäller små eller stora saker. Och är jag mamma får jag stå där och se mina barn ibland göra felaktiga val i livet.  Det är liksom något man får på köpet när man väljer att släppa någon in i sitt hjärta.

Just nu är det mycket smärta samtidigt som det är otroligt mycket kärlek... och det är inte bara ett barn som lider utan flera. Men jag är rätt ensam i mammarollen i det hela...

Det kanske är nu man borde kunna säga upp sig och leva ett tryggt och säkert liv. Men det går ju inte! Har jag valt att bli förälder får jag också ta detta tuffa och tunga och mörka. Och vilken förmån det då är att vara två! Att ha en make vid sin sida som inte heller väjer för det jobbiga utan självklart står där tillsammans med mig i föräldrasmärtan.

fem smutsiga små fingrar

Lillekillen fick en "egen" kväll. Han drog på sig jobbarbyxorna och följde pappa och storebror ut i garaget för att skruva i bilen. Ja, han drog in en spark som han jobbade med.

Sen när alla syskon gått i säng kom han in och visade sina smutsiga händer.
"jag ska ha sånt som Robin tvättar sig med! Ur stora flaskan. Robin har skaffat en ny!"

Sen gnuggade han in medlet i händerna innan han sköljde, precis som han sett Robin göra så många gånger innan han torkade sig.
Och mina tårar rann...

Tänk att vara fyra år och förlora sin stora idol och bästa vän...

fokus

Sov tills det var ljust och när jag öppnade ögonen såg jag en fantastisk morgonrodnad i öster. Så vackert att det nästan gjorde ont.
Och så är det med mycket just nu... Vackert.
Det är som om mitt i all smärta så är ändå världen så outsägligt vacker.
Som om fokus för min blick måste hamna i det undersköna för att jag ska klara av all smärta och allt mörker...

Kanske är det så att smärtan och tårarna liksom klarnar blicken så det vackra blir tydligare.
Kanske är det så att det vackra ger en kraft att överleva mörkret.

Jag tänker att Gud ger oss skönheten i skapelsen för att vi ska stå ut när allt annat är mörkt och hemskt...

min hov-fotograf har gjort det igen!

Att bli fotograferad och se kort på mig själv är väl inte direkt min favoritsyssla. Tycker ofta att det blir ett tillgjort, lite löjligt leende eller en massa rynkor som absolut inte finns där i verkligheten som kommer fram...

Men min kompis Betty lyckas gång på gång med detta omöjliga. Hon tar kort när jag slutat se löjlig ut och slappnat av och då blir det så pass bra att jag faktiskt vill se på korten själv!

Igårkväll dejtade vi på Waynes, fikade, pratade, skrattade och grät. Ja jag hade bestämt mig för att inte gråta men det blev tårar i alla fall... och mitt i detta knäpper hon ett kort som jag fick i mejlen senare på kvällen.

Visst blev det bra?!!!

Ps, det är Betty som tagit profilbilden här på bloggen också :-)

trots allt

Mitt i allt jobbigt så finns ju saker att glädja sig över! Och det gäller att komma ihåg det och försöka fokusera på det också!

I juletid firar vi både äldste och yngste sonen.

Lillekillen kom flyttande till oss den 29 december 2008, bara 4 1/2 månad ung. Han är en sån glädjekälla och har varit så varenda dag sen han kom!

Störstsonen fyller år på själva nyårsdagen och igår fyllde han 22 år!

20130101

Ännu en strimma av ljus...

 

Finns någon säd ännu kvar i kornboden? Nej, och varken vinstocken eller fikonträdet, varken granatträdet eller olivträdet har ännu burit någon frukt. Men från denna dag skall jag välsigna.

 

Haggai 2:20