I dag när jag hämtade tidningen Dagen i postlådan blev jag så glad. För utanpå såg jag en människa som jag tycker så mycket om!
Det var Kinna Segerstig som jag mötte under en vecka i Israel för 3 år sedan. Vi reste båda ensamma på gruppresa och fann varandra där. Det kändes som vi hade så mycket att prata om! Sen har vi hållit kontakten via mejl men inte så ofta.
Nu skrev Dagen om hennes och familjens stora sorg när mannen/pappan dog. En mycket fin artikel som verkligen speglade den Kinna jag träffade!
För drygt 10 år sen mötte jag en annan kvinna som jag aldrig kommer att glömma. Det var på universitetet i Umeå och vi började på samma utbildning. Hon hade en ceriserosa tröja på sig och jag har aldrig förr eller senare sett nån som passade i den färgen som hon gjorde! Hon hette Karin Gyll och något hos henne sa att "här är någon som delar min tro!" och mycket riktigt så var det så!
Vi träffades under de veckor vi var i Umeå under det läsåret. Sen hoppade jag av pga sjukdom och hon fortsatte mot en SYV examen. Under åren som följde träffades vi en gång och sen sprang vi ihop på en konsert en gång.
Nått år senare ringde hon mig plötsligt en dag och vi pratade men sen hörde vi inget av varandra på flera år tills vi fick kontakt via facebook.
Då var Karin sjuk i cancer, en bröstcancer som verkade obotlig men som höll sig på plats med behandlingar. Vi har skickat nått meddelande då och då och hon har följt mig här på bloggen.
När Robin dog skrev hon flera meddelanden och en dag fick jag ett sånt fint paket. I det fanns 2 röda trähjärtan som sen dess hängt på väggen!
Så för några veckor sen fick jag höra genom en gemensam fb-vän att Karin var dålig och att sjukvården nu bara gav smärtstillande. Jag blev så ledsen men skrev ett meddelande om hon orkade läsa fortfarande och hon svarade. Hon skrev att slutet närmade sig...
Och i lördagskväll fick jag meddelandet att hon dött, att hon flyttat till himlen.
Det finns vänner som får en stor plats i ens hjärta. Inte för att man träffas hela tiden eller ens för att man har mycket kontakt. Det handlar om något annat. Om en hjärtats gemenskap som överbryggar avstånd och tid. Om en gemensam nämnare som ligger på ett helt annat plan än det vardagliga - och ändå är på ett högst vardagligt plan. Både med Kinna och Karin har allvaret och glädjen följts tätt åt. Kinna med all sorg efter sin man och Karin med vetskapen om att döden skulle komma om inte ett under skedde. Och för mig den sorg jag bär sen många år efter Evelina, Jesper och Robin...
Trots att jag är sååå ledsen för att Karin är borta så är jag så glad att jag fick förmånen att ha känt henne. I sitt sista meddelande till mig skrev hon "Hej min vän!" och det känns så stort att hon såg på mig som SIN vän! Jag sörjer henne och jag lider med hennes familj men jag är också glad över att hon fått komma hem på riktigt. Himlen blev rikare och jorden fattigare!
