lördag 31 december 2016

summering

Ännu ett år att lägga till handlingarna. Och ett år som varit bra! Bra på många sätt!

- Vi blev en till i familjen
- Vi gifte bort en son
- Vi (eller rättare sagt min händig man) byggde klart vårt uterum
- Äldste sonen träffade sin Emma
- Äldsta dottern började plugga igen
- Näst äldsta dottern flyttade hem till Norsjö igen och ihop med Johannes
- Näst yngsta dottern blev Norsjöskolans lucia i en tid då en del tycker att Lucia ska vara blond och vit
- Jag började sjunga gospel igen efter fem års uppehåll
- Jag var till Finland på stickläger
- Jag åkte till Israel med min vän Marie
- Vi har firat bästa julen på länge och fått bästa julklapparna på länge

Så summa summarum: Ännu ett BRA ÅR!

Jag brukar inte ge nyårslöften men i år har jag två som jag garanterat kommer att infria:

- Jag ska sticka ännu mer detta år, både smått och stort!
- Jag ska promenera dubbelt så mycket som jag gjort i december! (Det är enkelt för jag har bara varit ute på en endaste promenad och det i dag!)

Sen var det önskningar inför 2017: Att alla i familjen och vår närhet ska få ha det lugnt och bra!! Vad mer kan man önska?

Gott slut och Gott nytt år!!


tisdag 8 november 2016

genom öknen

Har jag berättat att jag fascineras så av öknen?!
Detta karga landskap. Nu just innan regnen brunt och torrt.
Jag vet inte varför detta tar tag i mig som det gör!

I dag har vi åkt genom Juda öken ner till Jeriko. På bergen ovanför staden sägs platsen vara där Jesus frestades av djävulen. "Tillbe mig och jag ska ge dig allt". Men Jesus svarade att Han inte skulle  tillbe nån annan än Gud.

Öknen kanske visar oss våra svaga punkter. Det är kanske i torra tider i livet som vi frestas och prövas. Kan det vara så att ökentider är viktiga tider för att vi ska formas till den vi var tänkta att bli?

Jag önskar att jag ska kunna stå stadig i frestelser och torrtid i allafall. Och efter torka kommer regn och då sägs det att öknen här grönskar och blommar!



söndag 6 november 2016

upp och ner och upp igen

Efter en lång resdag har vi landat på hotellet. 2 timmars slappande innan middag och påföljande samling med bibelstudie inför morgondagen.

Flygresan gick utmärkt förutom att kaptenen glömde bromsa för en vägbula... eller var det jätteturbulens? Hela planet krävde till ordentligt!
Flygplatsen i Tel Aviv är fin men kön till passkontrollen tog ca 90min...
Väl ute och ihopsamlade klev vi på bussen upp mot Jerusalem. Denna sträcka är så märklig, den tar liksom andan ur mig. Att komma vägen upp mot denna stad, en väg full av historia, gör att det sjunker in: nu är jag här igen!




fredag 4 november 2016

och så infann sig friden!!

Äntligen kom friden över mig!
Senaste veckan har jag gått på överväxeln hela tiden eftersom min pappa blev akut sjuk och inlagd på sjukhus. 
Samtidigt har mannen jobba MYCKET, detta för att kunna vara ledig en vecka nu när jag åker på semester. Och dessutom är det höstlov med allt vad det innebär! Och till allt annat så började katten hoppa på tre ben!

Men NU:
Allt är packat eller åtminstone brevid väskan, det enda jag saknar är mina solglasögon! Dom bör ligga i mannens bil...hoppas jag!
Yngste sonen är hos sin extrafamilj.
Tjejerna har åkt på disco och pappan tar hem dom sen han slutat jobba!
De hemmavarande killarna ser på film och äter chips.
Katten har ett sår men verkar inte lika besvärad nu.
OCH MIN PAPPA ÄR HEMMA IGEN OCH FÅR TILLSYN FLERA GÅNGER OM DAGEN!

Så i morgon 11.15 lyfter vi från Skellefteå Airport till Arlanda. Där får vi vackert vänta till söndagmorgon ca 06.00 innan vi lyfter mot Tel Aviv! (Nåja det blir sova på Rest&Fly så det går ingen nöd på oss)

Jag är oändligt tacksam till min familj som låter mig dra iväg så här! 

(En bild från hemresan från New York, förra årets semester)




onsdag 5 oktober 2016

livsval

Åkte förbi ett område med bostadsrätter i Skellefteå häromdagen. Ett fint område med nya hus på södra sidan om älven och med utsikt över Landskyrkan. Jag har ibland tänkt att där skulle jag vilja bo om vi skulle flytta till stan.
Nu ska vi absolut inte flytta till stan. Tänk er 7 personer i en bostadsrätt bland folk i vår egen ålder!! Vilken skräck för dom tänker jag :-)

Och det är just det! Vi kommer aldrig att bli som "folk i vår ålder". Vi kommer inte att ha utflugna barn och kunna leva på det sättet. Vi har fortfarande lågstadiebarn i huset trots att vi är 55 och 59 år gamla!

Men vi lever vår livsdröm i stället och då får vi offra annat. Och vi lever den livskallelse vi tror vi fått och från den finns ingen pension!
Hörde en gång - ja det var faktiskt strax innan tjejerna flyttade hit dvs 10 år sen - om en kvinna som varit missionär i nått land i många år. Nu var hon i 80-årsåldern och på väg ut igen. Hon sa att den dag Herren sa till henne att sluta skulle hon göra det men inte förr. Det tog jag till mig!

Vi trodde vi var klara, att vi inte skulle ha fler placeringar men tydligen var det inte så! Och det är som det ska! Det var en till som skulle hit till oss. Nu vågar jag inte säga att det är sista för det får vi se! 

Självklart finns det dagar då jag tänker: hur tänkte vi? Och dagar då jag längtar efter att vara som andra, konstigt vore det annars! Men oftast är jag så nöjd och tacksam över mitt liv!

Vi har alla vår egen väg att gå. Vårt livsval och livsväg ser ut så här och då får vi i stället välja bort saker.  Och det är som det ska! Vi vill fortsätta på vår väg eftersom vi tror att Gud själv gett oss uppdraget! 

Vilken väg är din? Har du hittat den? 

  

söndag 25 september 2016

sverige

Igår var ledargruppen i vår församling samlade för att jobba med visions- och målsättningsfrågor. En sak vi pratade om var begreppet omsorg. Vi har tidigare sagt att vi vill vara en församling där omsorg om medmänniskor är viktig.
Vi fick i uppgift att tänka på vår församlings omsorg och jämföra med ett land. Det var inte helt enkelt och det kom upp olika länder bl a Sverige. Tryggt land, fritt land osv

I dag lyssnade jag på en hörbok där handlingen utspelar sig förra hösten då flyktingvågen nådde vårt land. Då uppvisade vanliga människor en otrolig värme och ställde sig upp för dessa människor men sen hände något. Regering och riksdag fattade beslut om stängda gränser och stopp för människor att komma hit. Rasismen ökade. Sverige blev ett iskallt land upplevde jag.

Kanske hade jag denna bild för ögonen när nån sa Sverige och jag kunde inte riktigt se det goda.

Men Sverige är ett gott land! Vi lever gott. Vi har det bra. Visst finns fattigdom även här men det finns också ett stark välfärdstanke sen långt tillbaka. Vi har ett klimat som gör att vi slipper stora naturkatastrofer, vi har allemansrätten som gör att vi får ströva fritt i skog och mark och ta för oss av vad naturen ger.

Sverige är nog en bra bild på hur vår församlings omsorgsförmåga skulle kunna bli. Vi är inte där men på väg. Vi kan nog vara en värmekälla när kylan från främlingsfientlighet tränger på. Vi kan nog bli ett ljus för den som lever i psykisk ohälsa eller är drabbad av andra svårigheter. Vi kan nog vara en gemenskap för den som är ensam eller för den som söker något mer i livet. Vi kan nog det om vi låter Jesus vara Herre och leda oss rätt!

Dagens skogspromenad blev en påminnelse om att trots att hösten är här så väntar våren om ett antal månader precis som det alltid varit. Vi är inte på väg in i evigt mörker och kyla! Vi går mot ljuset trots att mörkret väntar nu. Och dessutom får vi njuta av VARJE tid!




torsdag 22 september 2016

familjehem?

Var ute och körde med den äldre 8-åringen häromdagen. Han är en killen som har många kloka tankar.
Nu frågade han mig: mamma, varför är vi familjehem?
Det är en fråga som nog alla barn kommit med nångång men på olika sätt. Nu har vi ju ett nytt barn i familjen igen sen ca 3 månader tillbaka så det är väl kanske ännu mer aktuellt. Dessutom är det första gången för F att få ett nytt barn i huset - förra gången var det ju han!

Jag drog det hela som jag brukar: vi fick ju inga biologiska barn och sen Emmy och Anton kommit kände vi att vi hade utrymme för fler och så vidare. Och sen sa jag att alla barn som bor hos oss är ju med i familjehemsarbetet för det är dom verkligen! Jag tror han blev nöjd med samtalet!

Men det jag sen kände så starkt var just detta: varför är VI familjehem? Han ser sig själv som en del av vår familj trots att han har sin egen, biologiska familj OCH han ser sig som en del av familjehemmet Holmlunds! Det är stort! Otroligt stort!




måndag 22 februari 2016

kärlek!!

Vår älskade grannflicka Frida fyllde 2 år i lördags. Vi har fått förmånen att känna henne sen dag 3 då dom kom hem från BB och tittade förbi. Det gör ju verkligen att hon har en speciell plats i hjärtat och jag älskar henne (och hennes syster så klart) så otroligt mycket!

Kom att prata om detta i helgen och min vän sa något om att hon tyckte det var fascinerande att jag kunde uttrycka mig så om ett grannbarn.
Jag började tänka att det kanske handlar om att vi inte har biologiska barn, och har man inte biologiska barn får man inte heller biologiska barnbarn... för jag anar att mina känslor för Frida och Ronja är lika starka som för ett barnbarn! Givetvis beror det ju på deras föräldrar som så självklart låtit oss bli en del av tjejernas liv men det beror ju också på hur mycket jag är beredd att älska någon annans barn.

De barn vi fått förmånen att ha i vårt hus är givetvis älskade. Högt älskade. Och jag tror att det är som med biologiska barn, vi älskar dom på lite olika sätt!

I bibeln står kärleken som ett bud. Och jag tror vi kan bestämma oss för att älska. Det handlar inte alltid om starka känslor utan mer som ett viljebeslut. 




fredag 12 februari 2016

på gång igen

Bland det vackraste och finaste jag vet är att se på barnen när de sover!
Var just upp och tittade till våra fina småkillar. Båda sov gott i sina rum med gosedjuren i famnen, trötta efter en dag med skidåkning i skolan och utelek hemma. Kvällen avslutades med en hockeymatch i köket med tillhörande slagsmål utan handskar. Dom har ju sett hur man gör i SHL-matcher!

Våra barn - lånebarn. De är dessa som gör livet så stort och fantastiskt. Att få se hur dom utvecklas på alla områden är helt enormt. Att få ett allahjärtans-kort av en liten kille som säger att han älskar mig är bättre än att vinna på alla världens lotterier. Vi lever ett högkvalitativt liv helt enkelt!!!

I dag har vi haft besök av en organisation som jobbar med familjehemsplaceringar, lite tuffare sådana. Vi är alltså på gång igen. Kalla oss tokar eller galna eller vad ni vill. Vi vet att vi inte är klara med detta än och då kör vi på.

Att börja fundera i banorna att bli fler i huset är en process men för oss kom det plötsligt denna gång. Plötsligt en dag insåg vi båda att det är dags igen. Svårt att förklara men hjärtat har utrymme och vi har både erfarenhet, utrymme och förmåga att hjälpa nån mer som behöver bo i familjehem.

Så nu har vi slängt ut några krokar. Vi får se när det nappar helt enkelt! Det är som vanligt jättespännande och skrämmande och roligt på samma gång. Men vi vet att vi går rätt.